hemställde grelve U. x. Mörner, om e) jan ligt vore, att hela punkten i ett sammanhang behandlades, hvarpå talmannen, med tillkännagifvande, att kammaren redan fattat beslut om memorialets föredragande momentvis, förklarade hinder likväl icke möta att redan nu kasta en blick på de öfriga momenterna i förevarande punkt. Grefve Mörner framställde då den åsigten, att utskottets förslag i mom. 2 om utseende af två deputerade för den dagliga förvaltningens handhafvande i stället för en sådan, som hittills ansetts tillräcklig, vore i alla afseenden olämplig, hvarföre det nu gällande stadgandet borde bibehållas. Denna åsigt delades, af frih. Bildt, som ansåg i allmänhet godt och nyttigt att utöfvande makten hvilade i-en endas hand. Ville man hafva flere, vore bättre att beetämma sig för tre, då man alltid kunde påräkna att bland dessa fur.nes en kapacitet, vid sidan af hvilken de öfriga blefvo mer eller mindre betydelselösa. Hr Reutersvärd sökte visa behöfligheten af tvenne deputerade, af hvilka den ena borde öfvervaka den dagliga rörelsen och den andra diskontrörelsen. Hr Wallenberg ansåg det betänkligt, att på en gång företaga en så stor förändring som den nu föreslagna, samt uttalade sig föröfrigt mot det i tredje momentet gjorda stadgandet, att fullmäktige, en för alla och alla för en, skola vara ansvariga för den skada och förlust, som genom deputerade: försummelse vid ordningens upprätthållande inom banken, densamma möjligen kan tillskyndas. Denna åsigt delades af hr Nordström. Hr Schartan försvarade utskottets hemställan i så väl mom. 2 som 3. Antalet af deputerade hade blifvit föreslaget efter mönstret af en annan bankinrättning, som ej vore särdeles långt aflägsen från riksbanken, och der det visat sig gå mycket bra med trenne direktörer. Sannt vore väl, att den ene af dessa kallades ordinarie och den andre vice direktör, men denna åtskilnad betydde å det hela föga. Hvad det solidariska ansvaret ör fullmäktige beträffade, rörde detsamma endast försummelser i ordningens upprätthållande. Äfven frih Bildt yrkade bibehållandet af ifrågavarande ansvar samt hade intet emot, att tvenne deputerade utsågos, om man blott bestämde, att den ene af dem skulle vara ordinarie och den andre vice direktör. Hr Wallenberg yrkade, att, i olikhet med hvad utskottet föreslagit, full mäktige fortfarande måtte få bestämma arfvodet åt deputerade. Hrr Selander, Stennich och frih. Tersmeden försvarade utskoitets förslag, som emellertid, på grund af de ledamöters yrkande, som deremot haft att göra anmärkningar, återremitterades. I Afseende på 16:e punkten yrkade hr Wal. lenberg att densamma måtte återremitteras, på ået utskottet måtte taga i öfvervägande, om ej jemte de nu i banklagen föreskrifna årliga öfversigterna af bankens hela ställning, sådana i sammandragen form bofde utgifvas till efterrättelse för allmänheten hvar tredje månad. Hr Selander trodde, att ett sådant förslag ej kunde af utskottet afgifvas utom i anledning af väckt motion i ämnet, Denna uppfattning delades ej af hv Wern, hvilken på grund af hvad hr Wellenberg anfört äfvenledes yrkade återremiss, som ock blef kammarens beslut. De flesta punkterna af bankoutskottets memorial n:r 10 och 11, med förslag till ändringar dels i 6:e och 7:e, dels i 8:e artiklarne af bankoeglementet, godkändes utan att röna några väsentliga anmärkningar. De öfriga punkterna återremitterades på grund af den beslutna återremissen af frågan om deputerades antal. Andra kammaren. Öjverläggningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen Såsom vi i lördags nämnde fördes en liflig strid om denna fråga. Bevillningsurskottet hade på grund af en motion utaf Hr Hedlund föreslagit en anhållan det K. M:t täcktes genom sakkunnige personer låta undersöka och utreda, i hvad mån och på hvad sätt tillverkningen af hvitbetsocker inom landet lämpligen kan och bör åläggas särskild beskattning, samt för nästkommande riksdag framlägga det förslag i ämnet, hvartill en så beskaffad utredning föranleder.? G Öfverläggningen börjades af hr Otterström med erinran, hurusom utskottets förslag såg mycket oskyldigt ut, enär ingen gerna kan la något emot att få frågan utredd. Då utskottet vidare säger meningen icke vara att ålägga jordbruket någon ny skatt utan endast att jemna den olikhet i skatter som genom hvitbetssockertillverkningen skulle bli en följd, så låter detta ganska vackert; men då utskottet fortsätter, att motionen icke afser någon beskattning af hvitbetssockertiliverkningen utöfver hvad andra likartade näringar bära, utan endast en sådan som någoriunda motsvarar det skydd eller den premie, sota denna näring åtnjuter i följd af den höga tullen å utländskt råsöcker, så kunde talaren icke förstå jemförelsen; enär raffinaderierna gå ut på att förarbeta råväran och hvitbetsodlingen att producera den. Det vore icke sannt att NY ket finge något premium. ty det vore klart, att man skulle odla på sin jord det som bäst lönade sig. I närheten af Stockholm odlas ganska mycket tobak, hvarföre vill man ej lägga aceis derpå? Då boskapsskötsel allmänt anses löna sig bättre än sädesproduktion, hvarföre lägges ej accis på smör och ost? Pe som. påstå att staten EEE J för ty all så Mc ski ga no ste sto du sat tul ut! ne me sn oc 80 lik fu up de so tu ha Sv lit ku fr: -—20 5 HH Om 4 JO ma ARA FAR MIG förr g e 4 t r 1 t 1 1 1 1 : s j ( behöfser denna inkomst. vore i sjelfva verket I hungriga jägare efter statsinkomster på alla områden, men ville hemta styrka för sitt påstående från Frankrikes och Tysklands exempel. Hvad i i . beträftade det förra, 8å Borde man betänka attl. siörsta delen af sockerodlarne äro kolonister. Hvad Tyskland beträffade, skulle talaren önska, att vi kunde drifva upp vår sockertillverkning af inhemska betor till samma höjd som der, d. v. s. till nio tiondedelar af hela förbrukningen — och då kunde staten gerna undvara en del af de 3 millioner, som denna näring borde erlägga i skatt. — Då utskottet ansett att skatten endast så småningom skulle höjas till fulla beloppet, så innebure detta en så sträng hotelse mot den nyvwakpade industrien, att, om denna icke doge, skulle dock en dylik princip afskräcka från att inlåta sig på en industrigren, för hvilken skatterna aldrig kunde på förhand med bestämdhet beräknas. Dessutom skulle denna skatt strida mot den princip, som under många år gjort sig gällande, i det man arbetat att borttaga alla produktionsskatter och numera egentligen blott hade qvar skatten på bränvinstillverkningen, med hvilken denna dock .cke kunde jemföras. Tal. yrkade derföre afslag på betänkandet, Hr Ola Jönsson ansåg hvitbetsodlingen blott vara en framtidstanke, men såsom sådan värd all möjlig uppmuntran, emedan den kunde till godogöra sig flera krafter, t. ex. arbete af barn, som de andra jordbruksväringarre ej kunde begagna. Tikväl kräfde den ett ihärdigt arbete, emedan ingen jord kän bära hvitbetor utan att å det sorgfälligaste beredas. Talaten kände också flere jordegare, som försökt denna odling, men afstått derifrån, och säkerligen skulle flera göra på samma sätt om. de finge höra, att man lagt den en skatt, hvilken vore att anse som ett oförsynt prejeri. Talaren kunde icke gpår känna den principen. som för tullinkomsten ville undertrygka . den inhemska produktioren eller som ville göra den förra till hufvudsak och den sednare till bisak. Tullar kunde ur ingen synpunkt försvaras och särskildt vore des. k. finanstullarne så litet berättigade, att de som uppfunnit dem af talaren påstodos icke ha varit vänner till fosterlandet. Såsom skatter vore dessutom alla tullar ytterst orättvisa, hvadan talaren yrkade afslag. ; Hr Lindström fann det valurligt, att en så ny råga skulle röna motstånd, men var för sin del säxer, att ju mer man kom att tänka derpå, -desto-me; skulle man finna det i jordbrukets välförstådda intresse att icke moisättå sig den föreslagna skatten. Det vore nemligen al deles klart, att det skydd. som genom en hög tull på RIACG, Alb dog hvitbetsodiingen, blotbkunde ; ;