MUSIK. Hr Rich. Dybecks ?aftonunderhållning mec nordisk folkmusik? egde rum i lördags aftor och hade samlat en ganska talrik och in tresserad publik, för hvars största del de hela säkerligen var så godt som en full komlig nyhet, alldenstund hr Dybeck nu ej på länge förenstaltat något dylikt uppfö rande af uteslutande svensk folkmusik. Men att aftonens prestationer ej blott egde nyhetens, utan äfven den enkla skönhetens behag, derom vittnade det lifliga deltagande, hvarmed åhörarne följde dem. . Bland det rikhaltiga programmets nummer, hvilka dels bestodo af köroch instrumentalstycken, dels af solosånger, tillvunno sig de sistnämnda, utförda af fröken Wallin och hr Arlberg, isynnerhet bifall. Den förra gaf med riktig uppfattning den. ypperliga dalvisan: (HJjär ä du å jox, söm roliga ä dacapo, liksom äfven den sednare en skämtvisa från Östergötland: Gubben geck sej på bastutak?, intressant såsom prof på folkdiktningens hamoristiska sida. Dessa båda sängare utförde äfven med syvnerlig smak de valivisor?, som med hornlåtar och pianoackompagnement voro samman till ett helt af hr Dybeck, och i hvilka ton dikter hela den vemodsfulla och dock friska stämning andas, hvilken skogen med sin underbara skymning och sitt herrliga doft inger naturbarnpens själ. I en annan sammanställning af tolf folkvisor utfördes jemväl solopartierna af fröken Wallin och hr Arlberg; men i dem deltog dessutom fruntimmersoch manssemt allmän kör. Skulle vi bland dessa tolf utmärka nägra, vore det måhända den oändligt fina kärleksvisan från Envgsön: Öfver allt, öfver allt på jorden? samt den bekanta Westmanlandsvisan: När jag var ett litet barn, begrafde de min mor?, Den effekt, hvilken den ständiga omvexlingen mellan körer och ;soli åstadkommer, ökas till verkligt dramatiskt lif iframställningen, då den tillämpas inom en enda dikt, såsom fallet var med visan om hertig Silfverdal, deri hertigen, hans fars vålgad, jungfrun? och kören deltogo. Hr Dybeck är den, hvilken äran af denna bestämdt berättigade anoruning tillkommer. I det sistnämnda numret hade man tillfälle att höra en särdeles vacker tenorröst utföra hertigens parti. Körnummerna utgjordes även af flera vackra saker, så t. ex. dansleken från Södermanland och den al;bekanta beväri marschen från Dalarne; utförandet var nägot matt och röjde ingen synnerlig rutin i sammansjungning eller nyansering. Aftonens ej minst intressanta parti utgjordes af de tre instrumentalnumren, omfattande tillsammans 23 särskilda dansar, visor, lekar och gånglåtar från alla rikets delar, de flesta utmärkta genom originalitet och lif. Detta gäller isynnerhet polskorna och de öfriga danvslåtarne, hvilkas ofta trollska liflighet och hänförande behag långt öfverglänsa den komporerade. dansmusiken i salongerna. Dertill kommer en betydlig omvexling i motiv och hållning, som gör, att man 1 dessa herrliga naturtoner återfinner de mest olika sidor af folkets skaplynne. Man kan t. ex. knappast få en mer slående karakteristik än den säfliga, trygga gånglåten från Skåne eller den kraftfulla, friska Helsinglandsringdansen, eller den fint vemodiga Ångermanlandspolekan. Ofverhufvud ligger öfver dessa dansar och gånglåtar utbredd en obeskriflig doft af natur och renhet, som gör att de förfriskaoss på ett helt annat sätt än äfven den yppersta konstmusik, fast vi dermed ej vilja ha på något vis nedsatt den sednare. Instrumenteringen af direktör Gille syntes oss ega den väsentliga förtjensten. att väl sammanhålla och belysa det egendomliga i styckena, utan all slags moderniseriog eller frambäfvande af lärd behondling. Dessa nummer tillvunno sig. också synnerligt bifall. — För öfrigt kunna vi ej annat än på det varmaste betyga hr Dybeck vår och ailmänbetens erkänsla för det nya tillfälle han bereåt till njutande af våra sköna folkmelodier, denna skatt, till hvars ökande han sjelf i så väsentlig mån bidragit, och hvars tillgodosörande bör verka nationelt stärkande och upplyftande äfven för den musik, som höjt sig till koostmessighetens ståndpunkt.