SERENA (Insändt.) Bidrag till utredning af frågan om några helgdagars indragning. Ehuru många talare i riksdagens båda kamrar hafva yttrat sig i denna fråga, ha de dock förbisett en sida af densamma: den sociala. Insändaren är prest. fan har alltför grundfast tro på evangelii och den evangeliska kyrkans evighet, att han skulle dela deras åsigter, hvilka, i några helgdagars indragning, se någon fara för kristna religionen — eller instämma i en viss falangs ovisliga rop om Kristus — och prestfiendtlighet vid hvarje tidsenlig revision af kyrkans författning och lära. Under tjenstgöringen i det stift, hvilket insändaren tillhört öfver 30 år, har han kommit till den åsigt, att annandagarne? m. fl., utan fara för folkets religiösa lif, kunde indragas, enär presterna i allmänhet under dessa få predika för ett ringa antal af åhörare. Detsamma gäller ock midsommarsdagen, hvilkens föregående afton merendels öfver hela Sverge, synnerligast på landsbygen, firas af den manliga och qvinliga ungdomen som folkfest. Sistnämnda helgdag äro kyrkorna vanligen besökta endast af några äldre personer samt af en och annan dräng och piga, hvilka efter nattens vandringar och dansnöje, gemenligen brottas med sömnen eller ock verkligen insomna under predikan. Köttets svaghet segrar ofta här, äfven om andens villighet förefinnes. Maria bebådelsedag, hvilken, som årlig helgdag, hufvudsakligen lånar sin betydelse från katolicismens tider i Sverge, kunde af alla helgdagar med minsta olägenheten indragas. Det är sålunda icke från religiös synpunkt, som insändaren upträder för bibehållandet af de ifrågavarande helgdagarne, utan endast, såsom nämndt är, från social, Den största delen af SverRR invånare äro arbetare, och af dessa flertalet kerbrukare, vare sig på egna eller andras tegar, Deras arbete är tungt. Om skriftens hvilodag icke blott är behöflig för andens hvila och uppPyggelse af Guds appenhbarelen i ordet, utan ock för kroppens, så gäller detta än mera de stora högtidernas — jul-, påskoch pingsthelgdagar. De stora: högtiderna äro för. den stora arbetarebefolkningen hvad-oaserna äro i öknen. för karavanfararen: ställen, der arbetaren får hvila upp efter öfverståndna mödor och vederqvicka sig till kommande. Vid hvardera af de tre nämnda stora högtiderna har såväl jordsom fabriksarbetaren två dagar lediga till eget förfoande. Man ser -derföre huru af städernas och isynnerhet fabriksstädernas gre ogifta . befolkning — och äfven en del af den gifta — flertalet utvandra under dessa dagar till landsbygden: för att besöka barndomshemmet eller barndomistemplet, i ena fallet för att träffa föräldrar och syskon och, i andra, med dem: dela högtidens andakt. .Detsamma gäller — och det ännu mer — den tjenande yngre befolkningen på landsbygden. Vid någon af de stora högtiderna begär hon vanligen husbondens tillstånd (hvilket ock vanligast beviljas) att få besöka far och mor, bror eller syster, då dessa ej äro för aflägse boende.—:eller, der ännu den patriarkaliska kärleken finnes mellan befallande. och. lydandej lof av; gå eller resa till en älskad f husbonde eller matmor, hvilkas hem den förre tjenaren ännu, som fordom, anser som sitt eget. e stora högtiderna äro derför för den flertaliga delen-af Sverges arbetarebefolkning icke blott högtider af religiös, utan ock — om än underordnadt — af social betydelse: de äro, i antydd mening, slägtkärlekens. .. Det sednare gäller ock i allmänhet äfven den mera oberoende delen af den fabriksoch jordegande befolkningen, men isynnerhet den sednare. Vid de nämnda stora högtiderna besöker slägten?hvarandra, Från denna synpunkt önskar insändaren att de 8. k; annandagarne vid de stora högtiderna bibehållas, men att deremot de förut nämnda ?helgdagarre, såsom ej ingripande i det sociala lifvet i snvdd mening, indragas. Om än den besutna eller sjelfrådande delen af svenska arbetarebefolkningen eger frihetatt besöka slägtingar och f:änder, hyilken tid på året som dem behagar, så är detta icke förhållandet med den beroende; hvilken tjenar. för Jön eller lega. De enda egentliga hvilotider, de enda egentliga frihetstider, som den beroende arbetarbefolkningen eger, äro kyrkoårets tre stora högtider, jul, påsk och pingst. . Det kan kännas godt för den, att några gånger på året — som man säger — hvila ut, någon gång på året njuta det sociala behaget af umgänget med älskade anförvandter och vänner. Det är såtnnda för den beroende arbetarbefolkningens skull, som insändaren företrädesvis önskar, att annandagarne som hvilodagar, äfven i kyrklig mening, finge bibehållas. P