exemplet vore ett skäl lika väl å ena som å an dra sidan, kunde tal. icke annat än förundra sif att statsutskottet kommit till så olika resultat. . Hr Carl Ifvarsson ansåg frågan böra bedömas icke från känslans, utan från statens ståndpunkt och man hade då att taga i betraktande hvar staten har rätt att fordra af sina tjenstemän Bland olikheter mellan Riex och Törngren på pekade talaren, att den förre undergått en lån; och svår, den sednare blott en kort tids extrs judiciel, bestraffning; att man inom domstolarne varit af olika tankar om den förres, men allt igenom ense om den sednares felaktighet. Det hade blifvit sagdt, att det vore skada att genom nekad befrielse från den ådömda ersättnings skyldigheten drifva ur landet en ung förhoppningsfull man ; vore det ett amiralsämne, så kunde det väl vara skada, men det ådagalagda profvet berättigade knappt till så höga förhoppningar. En stor olycka, hvarom undersökning nu som bäst Påginge, hade nyligen drabbat svenska marinen, och man kunde derföre icke tänka sig en otjenligare tidpunkt än den nuvarande attbevilja den sökta afskrifningen. . Hr Bengtsson motsatte sig likaledes den k. propositionen, på det misshushållning med statens medel någonsin måtte taga slut. Afven hr Kolmodin ansåg det vara allt skäl att hushålla med statens tillgångar, af hvilka han likväl ansåg dugligt och hederligt folk icke vara de minst vigtiga. Om nu staten skulle ut kräfva den Törngren ådömda ersättningen, så ginge han antagligen till ett annat land, och i sådant fall förlorade staten ej blott penningarne, utan äfvea en af sina söner. Efterskänktes skulden, skulle säkerligen medvetandet af den dubba förbindelse, i hvilken han komme till fäderneslandet, om det en gång blefve fråga om annat än salutskott, elda honom att offra sig för fäder neslandets försvar — och representationen borde icke beröfva en hederlig man tillfälle att på detta sätt godtgöra sitt fel. Såsom skäl för sin vägran till bifall åt den k. propositionen anförde hr Björek, bland annat, att Törngren vore i laga ordning dömd till ersättningen och att han icke förklarat missnöje med den gjorda värderingen af skadan; att, då vi snart måste få en lag, som reglerar den ersättningsskyldighet, hvilken kan åligga staten till följd af försummeiser, begångna vid någon af de många industriella anläggningar den f.n. eger, det vore oklokt att på förhand gifva prejudikater, som kunde införa i den blifvande lagen en alltför stor släpphändthet från statens sida mot embetsmännen. Hvad beträffade det åberopade exemplet med lokomotivföraren Riex, finge det icke förgätas, att han hade blifvit ålagd ett svårt kriminelt straff, hvartill komme de båda personernas olika samhällsställning, som gjorde, att det för den ene, nemligen Riex, icke hade inneburit något egentligt straff, att veta sig ålagd en ersäitning, som han ej kunde utgifva. Hvad för öfrigt beträffade den omständigheten, att Riex skulle ha sökt. skjuta ifrån sig skulden på sina förmän, så trodde talaren att han åtminstone, och på goda skäl, hade kunnat skjuta från sig skulden på den, som hade byggt jernvägen. Hr Adlersparre sökte genom: en berättelse om förloppet vid -ombordläggningen visa, att löjtnant -Törngrens tjenstefel härledde sig icke från försumlighet utan från bristande urskilning, och erinrade, att han såsom straff utstått icke blott 20 dagars arrest i högvakt utan äfven en treårig tortyr under ovissheten-om sitt öde, ett straff, som torde vara långt svårare än några öter. Hr Ahlgren ansåg de ömmande omständigheerna ej vara så stora som man påstått, samt antog såsom en möjlighet, att Törngren kunde comma i en så god ekonomisk ställning, attden idömda ersättningen af honom kunde utan afsaknad betalas och yrkade derföre på afslag af oropositionen. i r Rosenberg påvisade, att om icke ersättningen efterskänktes, så kunde: detta blott ske f två skäl, antingen för att utfå medlen eller ör att statuera ett exempel. Då det förra var omöjligt, var det således för exemplets skull nan ville vägra. För sin del kunde tal. dock cke tro, att varnande exempel kunde göra tjenstemännen dugligare. Sedan ytterligare flera taare yttrat sig både för och emot, afgjordes fråsan genom votering med 105 röster mot 60, wvarigenom löjtnant Törngren befriades från den dömda ersättningsskyldigheten.