är det nödvändigt att den icke uppträder e: polemiskt mot all högre kultur i landet, son fallet är i det program, som här äri fråga Vi kunna nog förstå, att poetiska själar finn: sitt skönhetssinne mera tillfredsstäldt af de till en viss grad — ehuru ingalunda öfverall så mycket, som stadsboer gerna föreställe sig — oförderfvade naturlif, som ännu finnes i de mera afsides liggande bland Norges dalsträckor, än af den mången gång inner. ligt obehagliga halfkultur, som man nödvändigt oita måste träffa på i ett så nytt land som Norge, der den utifrån kommande kulturströmmen håller på att bana sig en af många hinder hämmead väg in bland gemmalpatriarkaliska seder och lefnadssätt. Denna lilla sentimentala kärlek till ?det goda gamla? är väl ett vackert drag och till viss grad naturligt för ett folk, hvilket så myc ket som det norska ännu är hänvisadt till ait lefva på minnena från en berömlig forn tid, och att den finnes itemligen stark mån, derom bär bland annat icke få af Eilert Sundts senare arbeten ett talande vittnesbörd. Men icke bör den gå så långt, att man, för att skydda ruiner, på hvilka tiden redan tryckt förgänglighetens prägel, uppreser en kinesisk mur och kallar patriotismen till vepen mot allt det nya, som strömmar in. Skönhetsbegreppet har, det kan icke nekas, sin betydelse i värderingen af folkets lif, men det är dock icke det högst. , och det är, lindrigast sagdt, litet pjuukigt att oupphörligt draga fram det ideelt sköna i fjellbondens lif i motsats till slättboernas osköna halfbildning, Det skulle i sanning gå långsamt framå! med ett ungt folks kulturutveckling — om det öfver hufvud taget gick framåt — itall denna på hvarje puukt skulle kontrolleras efter estetikens lagar. Hvarje brywiog är i formelt estetiskt alseende oskön, vch så är också den brytning, som i de me.a välmående slättbygderna for siggär mellan en medfödd godmodig, naiv räbet och en kuliur, som ännu för det mesta blott ligger på ytan; men den, com icke är få sensibel, så nervsvag, att han straxt ryser tillbaka för allt oestetiskt, han skall se, att bakom denna förvirring krafier röra sig, hvilka stå i tjenst hos hösre idter än den bloit cch bart csteiiska, och att dennas! rörelse i rent socialt afseende har sitt berättigande, derföre ati den är nödvändig. 1 silt innersta väsen är hela mälsträfvandet på denna punkt nära beslägtad med den cammalpatriotiska riktning, som omkring århundradets n så starkt framträdde i den norska poesien, då man i romantiskt svärmeri styrde ut sig med minnena från ?gamla Norges? välmektsdagar; den flykt ullbaka till ?det gamis, romantiska landet?, hvarpå den tidens joe.xe laureati siändigt voro stadda, är densamma, som nutidens räls räfvare kastat sig in på. Skilnaden är blott, att det då var en afsomnad historia man haift på lek ville väcka till lif igen, hvaremot det nu är ett afsomnadt språk, med hvilket man på fullt allvar vill a..ställa samma rön. Ty dertill må man väl lägga inärke — det har också nyligen blifvit med mycken klarhet framhållet i en anmälan i danska Fredrelandet af Listovs norska ordsamling — att det norska målsträfvandet icke in oker sig till ett närmande till det all talspråket, utan går tillbaka till de dislkier, som i språkligt afseende äro minst utvecklade, d. v. s. ha den största rikedora på former, ja till och med rekonstruerar former, som för länge sedan gått förlorade i sjelfva dessa dialekter — att det, såsem författarne sf de ifrågavarande föredragen sjelfve uttrycka sig, icke är en språkronsning — vi skulle hellre vilja kalla det språkäterupprättelse — det här gäller. Domen öfver en sådan tanke ligger nära för enhvar, :om tror på de organiska lagar, efter hvilka språken med natornödvändighet utveckla sig; och det förakt, hvarmed mäålstrafvarne yttra sig om den histo iska nödvändighet, hvilken deras motstån: are åberopa, skall, frukta vi, icke föra å att hejda utvecklingens ström i dess af denna samma historiska nödvändighet föreskvifna gång och ärnu mindre kunna drifva den tillbaka till de källor, den för länge sedan lemnat. Ännu en allmän anmärkning! En egen nuance har det nyaste målsträfvandet fått: genom det anspråk, det gör, att kunna före. lj as med god skandinavi-m. Huruvida detta js kan vara allvarligt menadt, får tiden visa. iiesonnemanget lyder nu så, att målsakeny är Norges nationella sjelfständighetssak; att i Norge, om det skall komma till kraft, mi ste förblifva sig sjelf, mäste utveckla sig sjeif i den riktning, dess eget väsen antys der, och ieke i den, som är bestämd af dess ejelfständiga andliga sammanvaro med Danmark. Oin päålitligheten af deuna bevisning kan man måhända bilda sig en mening ge-l!;s nom att anställa ett tankexperiment med en analog politisk situation. Man kan alldeles på samma sätt draga följande slutsats: Skall Norge bli en stark lem i en politisk sitna tion, så måste det ställas sjeliständigt och a oberoends i politiskt afseende; lika litete som det i andligt afseende bör fortlaia pttj.l ha gemensamt språk meå Danmark, lika t Pp t litet tål det vid att stå under samma högsta politiska styrelse som Sverge; likasom man måste upphöja det gamla språket tillln eder och värdighet igen, på samma sättja måste det i en jemförelsevis py tid medlo Sverge knutna politiska lör ssbandet uppd lösas och Olafernes gamia konnnogastol äter bäras ut på Örething; först härigenom, genom ett sådant tillbakagäende till de ursprungliga källorna skall det kunna lyckas, bvartdera landet att befästa sin sjelistän-,j ighet, och först när detta: isoleringsarbete r fullbordadt, först då ken en på utveck-1; iingea af hvarje särskili deltagares indivi-) dualitet stundad politisk förening komma lq ill stånd. Ja — om vi blott då, i denat-!k lägena framtiden, ännu kunde förstg RVar-ly andra och icke under tiden, hänförda af1s0 Is leringsifver, komrit oss ibop att slåss. Vilda taga med glädje fasta på målsträfvarnes för-g klaring, att de äro de förtröffligaste skandipaver, och det har fägnat oss att påträffa ett sådant yttrande som det af O. A. Vinje, alt om han icke vare innerligt öfvertygad om, stt hela hans språksträrvande stod i skandinavismens tjenst, så skulle han hellre h i dag än i morgon kasta alltsammans på t hafsbottneo. Men vi kunna ändock icke tro s! annat, än att de verkliga skandinaverna hall alit ekäl att bedja gudarne bevara sig för! (f dessa vänner, som vw kunna hjelpa till med ö Aa 3