ligt vår tanke, i visan bör uppenbaras, oc de tyckas icke till formen utarbetade ome delbart efter sedan iden blifvit funnen hvarigenom intrycket och kraften af e oemotståndlig kallelse hos denna till e viss grad försvag:s. I några är ämnet a så säregen natur att en förberedelse är nöd vändig för att åhöraren rä!t skall kunna fatt: och njuta af dess tolkning, och i andra ha den ursprungliga idden alstrat en ny a effektrik och gripande motsats. Ur teknis synpunkt är formen stundom utarbetad mec verklig lärdom, stundom storartadt enkel alltid egendomlig, behagfull, rik på omvex lingar och likväl begränsad. Till godheten är en hyllning åt denna alla dygders drottning, hvari hennes milda hägn jemföres med minnet af fordna stormar. I Efter läsningen af en tendensdikt tecknar början menniskornas oändliga äflan och högmod, samt huru litet de uträtta med sin larmande egenmäktighet; slutet i dur gifver, majestätiskt och likväl vänligt, en aning om den ailsmäktige. Afslag är en småningom vinnande tondikt, hvars ämne emellertid synes oss mindre lyckligt valdt för musikalisk behandling. Nattviolen, hvari temat, upprepadt i sköna variationer, af dessa allt starkare belyses och förklaras, hörer både i poetiskt och musikaliskt hänseende till samdingen3 glanspunkter, och i Tidigt om morgonen finna vi en af dessa kärnfriska och litfulla naturmålningar, som Lindblad så ofta gifvit oss; en sommargryning, hvari solen strålar allt högre och skuggorna endast leka med ljuset. Högst ställa vi likväl trenne nummer af afejord, snabbt och klart uppenbarad stämningslyrik: Duon mellan Einar och Agaes (ur Ibsens Brand4), hvars melodi hfl gt anslår ; enom sin ungdomliga friskhet och värdigt tolkar det herrliga poemets mening och anda; IHon hvarken hör eller ser, ett uttryck för den mest innerliga, längtansrulla erotik, samt Vid barnens aftonbön, en rörande hymn till den himmelska barmhertigheten, som gifver oss en aning om barna hjertats frid, och vittnar att ett sådant hjertas oskuld bodde qvar hos den åldrige beraktaren af de bedjande. 1 denna anda torde den snillrike tonskalden äfven under in skönaste glansperiod icke ha kunnat likfa ett så fullägdadt konstverk. Vi jemföra eljest icke dessa sånger red Kouvaljerna?, ?En sommardag?, Fågeln vä grenen?, Hyad månd det landet heta och len öfriga skaran af odidlga; vi upprepa lott alt de synas oss sköna, om Lind: Blad skapat det som är ännu skönare. Bland konstnärer är den klokare, som slutar just lå han finner sig lifligast hafva hänfört sin rerld, ty han vinner dess högljuddaste pris, h det är detta an efter at; men den ir större, som aldrig förtröttas i detskönas jenst och hvars hela väsende till det sista rerkar derför, uten af på hvad verl, bans eget beröm till minsking eller förstoring. Måtte den siore komören ännu länge kunna gifva oss efterkördar af så rikt och djupt värde som de ångers, vi här anmält. Måtte det dröja nnu mån-a år innan den sista al de gamla l: yllene lyrorna har tystnat? Vi skola med första i kortbet redogöra för : ägra andra inhemska musikverk af ngre datum, hvilka synas oss värda sär l: siid uppmärksamhet. : —