På dessa skäl kunde icke tal. finna att banko fullmäktige förtjenade något klander. . Grefve Posse önskade äfven att utskottet lå lt representationen veta sin åsigt, men undrade. att meningarne kunde vara delade med afseende på fullmäktiges åtgärd, då de gjort allt hvad a! lem kunde begäras. Påståendet att de öfver skridit sin befogenhet, ansåg tal. bero på en be greppsförvexling mellan köp och lån, och v.sade att denna affär ej var Jån utan köp och höll före att dermed vore oriktigheten i beskyllningen åda galagd. Det hade äfven blifvit yttradt, att obli ae ej vore öfverensstämmande mec ankens fördel och säkerhet, Emot detta sist: uttryck ville tal. vända sig och undrade, med hvem det vore säkert att inlåta sig i atiärer om ej med riksgäldskontoret. Faran för banken sa des äfven bestå deri, att denna affär vore första steget till en sammanblandning i banken och riksgäldskontoret. Tal. kunde dock icke fatta, att någon sammanblandning låge deri, att er köpte hvad en ånnan rådde om, För öfrigt gen dref tal. ett par andra anmärkningar på förut omnämnda skäl och önskade, att betänkande skulle läggas till handlingarne med tillkänna gifvande att bankofullmäktige väl fullgjort sit upOra r Lindström erinrade hurusom underrättel sen att riksgäldskontorets tyska långifvare dra. git sig tillbaka slog ned som en bomb bland förra riksdagens ständer och att den meninger var ganska allmän: vi få urtima riksdag. Ge. nom bankofullmäktiges mellankomst blef dock detta förebygdt. — Tal. visade äfven att denna affär vore vigtig och derföre att vägen nu blifvit bruten för möjliggörandet af ett inhemskt kreditsystem, och önskade att punkten utan uttalande af någon opinion borde läggas till handlingarne. Hr Jöns Persson uttalade sig emot bankofullmäktiges åtgärd. Frik. Gripenstedt inledde sitt yttrande med ett löfte, att han efter bästa förmåga skulle söka vara kort och således icke utöfver behofvet förlänga en öfverläggning, som redan blifvit temligen vidlyftig. Han ville derföre ej vidare ingå i en närmare granskning af de anmärkningar, som afsåge dels att genom den nu ifrågavarande åtgärden rikets sist församlade ständer blifvit obehörigen förbigångna och förnärmade i deras beslutanderätt angående användandet af bankens tillgångar, dels ait derigenom en till sin grundrats oriktig och för framtiden vådlig sammanblandning af statens och bankens angelägenheter egt rum. Talaren ansåg att dessa anmärkningar redan blifvit nöjaktigt besvarade och förklarade : i förra hänseendet genom reglementets tydliga bestämmelse att bankofullmäktige egde rätt att vidtaga en sådan åtgärd och genom särskilda omständigheter, som gjorde att ett hänskjutande af denna fråga till rikets ständer icke kunde ske utan ätventyr för landets kredit och intressen; i sednare hänseendet genom den ganska riktiga erinran, att vid detta tillfälle varit fråga icke om någon försträckning eller något lån i vanlig mening, utan om ett UPPKöP af ouppsägbara obligationen, d. v. 8. en förvandling af någon del af ankens tillgångar till en sådan valuta, som redan förut vid en annan tidpunkt ansetts vara för banken gagnelig. Men deremot hade två andra anmärkningar blifvit framställda, hvilka otvifvelaktigt egde mera vigt och som det måhända kunde vara lämpligt att något närmare taga i betraktande, då, enligt talarens åsigt, dervid kunde väljas någa mm Synpunkter, hvilka ännu icke blifvit ramhållna. Dessa anmärkningar voro att genom oftanämnda åtgärd bankenk säkerhet blifvit blottställd och förminskad samt att den allmänna rörelsen derigenom lidit en betänklig skada, ithy att en ansenlig del af bankens tillgångar blifvit fastlåst genom inköpet af obligationer och sålunda undanryckt rörelsen och näringarne, hvilka deraf voro i stort behof. Hvad nu den första af dessa sist omförmälda anmärkningar vidkommer, ville talaren, i likhet med hvad som redan förut blifvit anfördt, bestämdt påstå att bankens säkerhet genom nämnda åtgärd ingalunda blifvit förminskad, utan tvärtom forpttekt. Ty då me : bankens säkerhet i detta fall ej kunde menas något annat än den större eller mindre tryggheten att under alla omständigheter kunna vid anfordran inlösa sina sedlar mot klingande mynt, och denna trygghet naturligtvisberor på det förråd af silfver, som banken eger, samt af den lätthet, hvarmed detta förråd i händelse af behof kan ökas, så vore det klart, att-om barken hade 2s millioner rdr af sina tillgångar förvandlade i statsobligationer i stället för att sammå summa vore utlänt till enskilda och dessas skuldförbindelser låge i den så kallade portföljen, så k intet tvifrel ega rum om hvilkendera formen som mest underlättade möjligheten att, om så: behöfdes, anskaffa silfver. I ena fallet kunde väl forcringarne, om de vore säkra, successivt indragas; men banken erhölle dervid icke något ahnat än sina egna sedlar; då deremot i andra fallet obligationerna — om också med mer eller mindre fördel — alltid kunde försäljas mot silfver eller tjena till hypotek vid upplåning af sådant; och det lärer således vara obestridligt att, betraktad endast ur synpunkten af bankens säkerhet, åtgärden måste anses för denna säkerhet icke skadlig, utan gagnelig. en, säger man — och detta är utan tvifvel den mest betydande anmärkningen — detta skedde på näringarnes bekostnad. De redan knappa ånetillgångarne förminskades härigenom ytterlioch ett väl behöfligt förlagskapital undanIrogs den allmänna rörelsen. Talaren medgaf att, derest dessa medel ej blifvit använda till inköp af riksgäldskontorets obligationer, så hade de kunnat begagnar till utlåning, och vid det första påseendet vill det således synas som skulle den anmärkta åtgärden verkligen skett till förfång för näringarne, hvilka redan ka tryck tes af en försvårad penningställning. I detta afseende ville talaren likväl fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet på en omständighet, som hittills ej blifvit under öfverläggningen vidrörd, men som dock vore af högsta vigt för frågans riktiga bedömande: Man måste nemligen göra sig reda för hvad som skulle ha inträffat och hvilka NT som skulle ha uppstått för närinsarne, ifall den ifrågavarande ätgärden att öfveraga ett viss belopp af riksgäldskontorets obligaioner icke blifvit af bankofullmäktige vidtagen. Man vet att i sådant fall äfven den andra konrahenten i den gemensamma finansoperationen, remligen kreditaktiebolaget, enligt all sannoliknet hade dragit sig tillbaka och att således rikssäldskontoret gått miste om icke allenast den million thaler, som banken öfvertog, utan äfven om de 2 millioner thaler, hvilka af kreditbolaget inskaffades, d. v. s. tillsammans 8 millioner rdr mt. Man vet vidare att denna sistnämnda