med hos henne vanlig innerlighet och älskvärdhet; men hon saknar, synes det oss, i vissa scener den kraft, som behöfdes för att ge karakteren sin fulla belysning. Ty den tänkande och i motgångens skola tidigt pröfvade flickan måste ega styrka, då hon besluter sig för att qväfra sin kärlek till en man, som hon anser sig ovärdig, och i stället skänker sin hand åt en annan, hv.lzen hon redan på förhand finner sig ej kunna älska. Paret Marechal får utmärkt relief genom hr och fru Almlöf. Den förre har, trogen rollens anvisning, kastat den bögre komiken öfverbord och i karrikaturen funnit rätta medlet att rädda hr Marechal från dramatisk undergång; hans spel, isynnerhet i femte akten, tillhör också genom sin uppsluppenhet och godmodighet något af det roligaste i sin art. Fru Almlöf söker deremot med framgång utprägla de finare komiska drag hon hos sin figur fun nit, till en skapelse af den äkta komediens ordning och har verkligen lyckats aflocka densamma några underhållande partier. Hr Hartman äöndtligen ger grefve d Outrevilles föga tacksamma roll med mycken urskilning och utan en öfverdrift, som eljest ligg.r ganska nära till hands, och hvars undvixande derför förtjenar erkännande.