När man eger förmåga att skrifva tal, som omvända folk på en förmiddag, och böcker, som ånyo omvända dem på en eftermiddag, när man eger en politisk öfvertygelse, vältalighet och nära på snille, slickar man ej smutsen på någons väg, ej ens på en sons; man väntar ej att denne son skall ge en rådet att mea honom bosätta sig på en vind för att genom eget efterdöme lära honom att lefva som hederlig karl. Man ger sig sjelf det rådet, eller rättare, man behöfver ej ge sig det, det kommer af sig sjelf, det flyter från samma källa, ur hvilken ens talanger, ens öfvertygelse, ens hängifvenhet för sina ider och sin sak anses qvälla. Giboyer, på samma gång stor politisk tänkare och usel biografiförfettare, afgjord demokrat och lösad smutskastare på dem som tänka liksom han, föraktlig skriftställare och sublim far, tillhör denna fantastiska femilj af dygdiga brottslingar och fromma prostituber, som sedan en trettio år växer och förökas å scenen och i romancrna.? — Hans son, eximilien, ehuru varmt fattad och i vissa scener ädelt utförd, lider äfven af en väsentlig svaghet: lösligheten i politisk öfvertygelse, hvilken väl lätt låter tänka sig ensam, men ej i förening med den lärda och särskildt politiska uppfostran, han af sin far erhållit. Denna omöjliga lätthet att ta intryck beröfvar den eljest intressanta personen en stor del af vårt deltagande, hvilket han företrädesvis synes ämnad att förtjena. — Markis dAuberive är liksom Giboyer en en helt olika figur mot den vi lärde känna i Les effrontes; hans uppträdande här som partiman och far till fröken Marechal gör honom mindre aktningsvärd och sympatetisk, än hans lugna hållning och ständiga satir i det nyssnämnda stycket. Hvad man dessutom alltid kan förebrå honom är hans hos en gammal aristokrat mindre förkl.rliga indelikatess att uttrumpeta silt aderskap på sidolinien. — Marechal, ämnad att i sisia hand förlöjliga legitimistpartiet, blir fullkomligt otjenlig härtill genom den öfverdrift, hvarmed författaren tecknat honom; och hans återvändande i demokratiens sköte är lika mycket eller lika litet hedrande för denna, som hans öfvergäng till legitimisterna kunnat någonsin gagna dessa. — Grefve dOutreville ändtligen, ehuru mer skizzerad än utförd, lider af samma karrikatyr i teckningen, som den föregående personen. Vida mer tillfredsställande än den manliga sidan af personalen synes oss den qvinliga. I främsta rummet utmärker sig Fernande, en lika sjelfständig, som lycklig skapelse af författaren. Man beundrar och högaktar denna unga flicka, ehuru hennes skarpsynthet rörande styfmodrens galanterier förefaller plågsam och inger åskådaren tvifvel om hennes egen renhet, ända tills den förträff liga repliken i tredje ak en, när Maximilian försäkrar, att mottagandet af kärleksb ef är det svåraste man kan lägga styfmodren till last: Och hvai kunde det väl vara mer?? ger såväl denne som oss sjelfva en plötslig inblick i denna djupt oskuldsfulla själ. — Styfmodren är deremot något trivialt anlagd, ehuru klart och konseqvent samt underhållande tecknad. — Gansk: utmärst förefaller äfven baronessan Pfeffers, endast man ej äflas tt i henne se en repr. sentant för de legitimistiska och ultramontana åsigterna; ty som sådan eger hon intet egentligen karakteristiskt. Hon är blott en intrigant och slug qvinna, som förstår attför uppnående af sitt mål — ett giftermål, som kan skänka hennes namn glans — sätta alla driffjedrar i rörelse, och i denna egenskap intresserar hon genom skärpan och snabb heten i sin blick och den hänsynslöshet, med hvilken hoa går tillväga. Såsom allmänt slutomdöme om Giboyers son gäller, att stycket såväl i handling som karakterer utmärker sig genom rikare omvexling och mångsidigare uppattning än les offrontes, att man, oaktadt de vigtigainkast som kunna göras mot figurerna, med intresse följer deras lifliga rörelser och kollisioner, samt att författaren, hvad nan än kan invända mot hans politiska äsigter, likväl visar sig som en för de högre idcerna varmt intresserad och derför, jemförd med det stora flertalet franska dramaturger, högst aktningsvärd och efterdömlig diktarpersonlighet. Utförandet af denna komedi, som ställer stora anspråk på skådespelarne, hedrar Dramatiska tealerns scen och skall säkert betydligt bidraga att hålla stycket uppe på repertoiren. Hr Lagerqvist (Giboyer) ger. sin svåra roll med värma och kraft och , framhåller med klar uppfattning Giboyers faderskärlek som den förnämsta punkten i. karakteren, den ende, som kan sprida törklaring öfver densamma och kasta en slöja, öfver dess orimlighet. Hans spel i tredje akten förtjenar framför allt erkännande. I denna liksom i andra scenen sekunderas han . utmärkt af hr Fredrikson (Maximilien), som ger sitt parti med den konstnärliga takt, man vant sig att hos denne skådespelare fiona. Bland de öfriga personerna framstår . isynnerhet baronessan Pfeffers, i hvilken frn j Hedin funnit en ypperligt passande och tyd, ligen con amore instuderad roll, som till-. hör det bästa hon på sednare tider åstad-. kommit. Hennes fina och smakfullt nyanserade spel i fjerde akten torde vara glanspunkten i denna utmärkta prestation. Hr, Stjernström, som vi af gammal vana nämna bland de öfriga uppträdande, ehuru han är gasterande, innehar som förr markis dAuberives roll, hvilken han förstår afvinna. alla de intressanta sidor, den möjligen kan , gifva, och hvars svagheter han väl undan-; skymmer. Fernande ges af fröken Nerman l, Eu TEESE AR EEE EE