skall kunna låta bli att säga: då är min hustru i alla hänseenden mycket bättre! Den som sett Cora Pearl dansa cancan, med den grace som blifvit ryktbar hos engels skor, är för hela sitt lif botad för Mabille! Försynen, som vakar öfver moralen, begagnar sig understundom till dess bevarande hos folken af verktyg, som minst af alla tycktes lämpliga för så stora mål? Mamsellen Cora har redan slutet sin teaterbana på Bouffes, till stor sorg för direktören, som förtjente mycket pengar på hennes exponerande: fulla hus och särskildt betaldt af mamsellen för det hon fick uppträda. Men studenterna hade skrifvit ett bref till direktören, i hvilket de lofvade horom att uppföra. ett extra spektakel om ej Cora aflägsnades, och så återgick hon till privathfvets lugn? igen. Den rödhåriga lorett-lejoninnan bodde sommaren 1864 i Baden-Baden och betalade dåi hyra för sin villa 6000 franes i månaden. Men det kosmopolitiska Amor-templet väckte sådan ovilja bland de förnäma badgästerna, att en af dem, en kejsarinna, utverkade att badiska polisen utvisade henne från badiskt område. Cora hade dock sina förnäma beundrare, och dessa i sin ordning bestormade den stränga polisen så länge med böner och föreställningar, att hennes förvisning räckte blott under de två dagar kappridterna egde rum. -— I Berlin, der Coras uppträdanae naturligtvis framkallat eine sittliche Enträstung?, emotses med mycken otålighet af den atheniensiska? hufvudstadens jeunesse dorge uppträdandet på scenen af en fru von Rakowitz, vida bekant, särskildt derför att det var för hennes skull som den genialiske agitatorn Lasalle blef skjuten i en duell af hr von Rakowitz, och kort derpå gifte hon sig med denne. Efter vågra månaders giftermål dog von Rakowitz. Första delen af denna qvinnas roman har varit ytterst intressant, och berlinarne längta mycket efter fortsättningen. På tal om turisters pilgrimsfärd till den staden Turin dominerande, vackra kyrkan Superga, der alla konungar af huset Savoyen begrafvas, berättar Patries krönikeskrifvare följande lustiga historia om en pilgrimsfärd: Ett bretagniskt fiskefartyg, illa åtgånget af storm och böljor, sträfvade att nå stranden. Skepparens besättning utjordes af honom sjelf och en matrospojke. artyget gick i stycken och besättningen, som höll sig fast vid ett stycke af brädfiogen, anropade sjömännens patronessa om jelp och gjorde det löftet, att om de blefvo räddade skulle de till fots göra en pilgrimsfärd till Notre-Dame-dAuray, och för att cr fotresan riktigt kännbar och förtjenstull lofvade de lägga ärter i sina skor. De uppnådde stranden lyckligt och väl, och sedan de hemtat sig något, gjorde de sig i ordning att uppfylla löftet. De köpte derför i en bondstuga litet ärter och anträdde vandringen till Auray. Icke fullt en lieue hade de marscherat, då skepparen slog sig ned vid landsvägsdiket, förklarande att hans fötter värkte olidligt. Jag kan inte gå ett steg längre?, sade han; ?det gör ondt som sjelfva f-n; det är omöjligt för mig att fullgöra löftet till vår skyddspatronessa.? Omöjligt! Hvarför det?? frågade matrospojken. Åh! dessa fördömda ärter plåga mig alldeles ohyggligt. Men hur bär du dig åt att kunna stå ut, lymmel?? Menar ni mig?? svarade pojken; det är ) väl inte något svårt. Jag var så klok attl jag kokade mina ärter innan vi började pilgrimstrampet.? Till sluts un joli mot, för hvilket Le Soleil må ansvara. En vacker ung dam gick in i Madeleinekyrkan och doppade högra handens fingerspetsar i vigvattensfatet, der hon qvarhöll dem en stund. Hvad gör du?? frågade hennes medföljan e väninna. S Jag gör en penitens. Jag tillät häromlagen en ung man att trycka min hand, och min biktfar föreskref, att den brottsliga handen skulle hållas fem minuter i vigvattnet.? Säg mig?, inföll väninnan ifrigt, Pdin viktfars namn, på det jag ej må taga hosom till min, ty då skulle han åt mig ordinera en hel badsejour i Jordan!?