STOCEHOLM den 27 Febr. Bref från Norge. Under den skenbara stiltje, hvilken nu såsom alltid under de långa mellanskofven mellan stortingssessionerna hvilar öfver vår inre politiks i allmänhet endast sällan upprörda böljor, är det likväl för den, som står närmare, tydligt nog, att det är storm i luften, och frågan är blott, om den skall hinna öfver eller urladda sig på våra hufvuden. Det är föga tvifvel om, att det förra vore önskligast, eftersom man knappt vågar hoppas, att en allvarsam sammanstötning mellan de oväderdigra moln, som fylla luften, skall medföra något annat än en nervskakande åska utan blixt eller något slags annat faktiskt resultat?. Ty på de tre långa år, som förflyta mellan stortingets sessioner, kan ingenting af betydenhet erhålla sitt slutliga afgörande, och sker ändock något, så beror afgörandet i de flesta fall på en ren slump, tack vare pressens föga inflytelserika ställning och regeringens departementala tillbakadragenhet. Den allmänna meningen har ingen anledning att inverka på de beslut, som fattas, och till och med om hon hade det, skulle regeringen, som ju, så länge hon icke företager sig något rent af juridiskt straffbart, står temligen ansvarslös inför nationen, näppeligen finna sig manad att betrakta sig sjelf såsom den allmänna folkviljans organ. Under dessa förhållanden nödgas man derföre betrakta den oro, som nu börjat visa sig i afsende på de unionella och allmänskandinaviska frågorna, såsom förhastad, emedan ingenting i detta ämne kän bli afgjordt på de första par åren, och till och med om man kunde trösta sig med yttrandet af en offentlig man, att mycket tal måste konsumeras för avt få hvarje stor sak i gång, oändligt mycket tal? — så fruktar jag dock, att den diskussion, som nu tyckes vilja öppna sig om dessa saker, hvarken skall bli synnerligen uttömmande och ännu mindre af någon betydelse för de afgörande beslut, som det skall bli stortingets lott att nödgas fatta. Men emellertid finnes nu en gång denna oro, och huru ogerna jag också inlåter mig på ett närmare ordande om denna sak, isynnerhet inför svenska läsare, hvilka säkerligen för ögonblicket ha ojemförligt mycket betydelsefullare saker att egna sitt intresse åt, synes det mig likväl nödvändig! att, såsom sakerna nu stå, icke helt och hållet förbigå dem med tystnad. Det är i alla fall ett bidrag till tidshistorien, ett bi drag, som det på sin tid, då afgörandets ögonblick är inne — och det kommer nog, när tiden är mogen — skall vara af intresse att ha bevarat. Det var närmast det sista danska kriget, som i Norge spred intresset för skandinva: vismen i vidare kretsar; tilldess hade den förnämligast varit studenternas och intelligensens? sak. Det första tecknet var stif. tandet af det skandinaviska sällskapet i Kristiania, och redan här visade sig de första spåren till den splittring, som snari skulle bli ännu mera uppenbar, emedan flere af de män, hvilka hittills hade ståt såsom skandinavismens förespråkare i vårt land, funno sig föranlåtna att skilja sig frår det nya sällskapet. För hvad som tilldrog sig på sällskapets första konsiituerande möte har man ingen redogörelse, och jag kan derföre blott säga så mycket, att det var efter ett temligen Jlifligt meningsutbyte, för. nämligast mellan professor L. K. Daa och advokaten Dunker, föranledt af den principiella betydelse, den förstnämnda af de båda herrarne tillade afgörandet af frågan om det unionella förhållandet till Sverge. som Dunker fann skäl att utträda ur dej skandinaviska sällskapet, hvarefter det parti, såsom hvars sakförare i afseende å uppfatt: ningen af de unionella frågorna Dunker hade uppträdt i sina bekanta Flyveblade?, lika: ledes undandrog det nya sällskapet sitt bi. stånd. Detta konstituerade sig emellertid och började, temligen obemärkt af den större allmänheten, sin verksamhet med månads: möten, på hvilka det tycktes, som om de tre protessorerna, juristen T. H. Aschehoug. matematikern O, J. Broch och historikerna L. K. Daa spelade hufvudrollerna, under det man bland de öfriga medlemmarne såg assessor Bachke, riksarkivarien Birkeland, öfverläraren Lökke, major Vogt m. fl. 5aken gick nu sin jemna gång; sällskapet ta lade och fortfor att tala, inlemnade dessutom åtskilliga förslag till det sednast för samlade stortinget, förelag, som från en viss sida mottogos med temligen irriterade expektorationer mot allt hvad som kunde kallas skandinavism. Emellertid nalkades den 4 November 1866, och nu skulle et! slag stå. På den festliga sammankomst, som sällskapet nämnda dag hade föranstaltat, uppställdes icke allenast ett utförligt rogram, utan en af sällskapets medlemmai utpekade till och med de två män, på hvilka sällskapet förnämligast hoppades, för såvidi det gällde att få det uppställda programme realiseradt inom regeringen. De två utpekade statsrådskandidaterna voro Höjesteretsassessor Lövenskjold och prof. O. J. Broch. Programmet, som utförligast framställdes i nyssnämnda Lövenskjolds föredrag, gick väsentligen ut på, att som förhållandena för ögonblicket och möjligen i en framtid, som vi icke kunna öfverskåda, :skulle förbindra en politisk förening mellan alla tre skandinaviska folkslagen, bör närmandet till Danmarzx förnämligast ske på det sociala, icke-politiska fältet; men att ess———srånssitnsnns—S——E OO