Så infördes småningom aristokratien i de kungliga förvaltningen. Embetet blef n vigtigt. Af medeltidens feodalaristokrati ble 17:e århundradets embetsaristokrati, af proc vinsmagnater riksmagnater. Och med ari stokratiens inträde i konungamaktens tjens tillbakahölls kommunalförvaltningens utveck ling, under det centralisationens verk be främjades. Inskränktheten af konungens förvaltnings område under den föregående perioden had i hög grad förriogat behofvet af styrels och förvaltningspersonal i konungens närhet Förhållandena voro desamma i början a Gustafs regering. En eller två sekreterare en eller två kammarskrifvare voro allt hvar af gjordes honom behof. Kamrerarne oci deras skrifvare hade visserligen förnämligas att bestyra med uppbörden och att besörj: räkenskaperna, men de ansågos tillika som tjenstemän i konungens kansli. Kammare och kansli voro då hopslagna till ett. Med. tiden blefvo dock göromålen alltföl invecklade, och ju större vigt den kameralsg I förvaltningen fick, dess naturligare måste det blifva, att den afsöndrades från kansliet. IKonungen tillsatte i sitt ställe ett kam. marråd af höga tjenstemän. Så lades I grunden till kammarkollegium. — Under kammarråden hade kamrerarne att ansvara I för ärendenas besörjande. I Naturligt var, att hushållaren Gustaf Wasa ej skulle ställa sina affärer så, att inkomIster och utgifter jemnt täckte hvarandra. Nästan hvart år finna vi också något öfver skott, och, som bekant, efterlemnade han en betydlig skatt åt sina närmaste efterträdare. Om konungens kansli är föga att förmäla. Af brist på språkkunniga sekreterare måste konungen till en stor del sjelf besörja den utländska skriftvexlingen, tills han slutligen, till lättnad för sitt besvär, tillkallade tyskar, hvarefter kansliet delades i ett tyskt och ett svenskt. Frågas, i hvad mån något subördinationsförhållande eller huruvida en högre landtregering låter upptäcka sig inom förvaltningsorganerna under detta förvaltningens första tidskiften, så visar det sig, att, sedan Gustaf i förvaltningen som ett nytt element infört fogdarna, hvilkas åtgöranden fordrade en ständig personlig uppsigt, hvartill han sjelf ej kunde förslå, snart ett behof af mellanmyndigheter gjorde sig gällande. Dessa mellanmyndigheter, den högre landtregerin gen under Gustaf Wasas tid, voro rådet i landsändarne och befallningsmännen på slotten. I sitt fullt ordnade skick framstå likväl dessa länsmyndigheter först i 17:de seklet. I landsböfdingeinstruktionerna af 1616—1624 och organisationen enligt 1634 års regeringsform äro de af Gustaf kända behofven uppfyllda. Gustafs sträfvan att hålla en vaksam hand öfver den myndighet som af fogdarna utöfvades, var bögst nödvändig, ty af hans stora b-nägenhet att bestyra om allt, måste följa en märkelig maktutveckling hos förvaltningens organer. Fogdarna hade utom befattningen med skatteväsendet en annan betydlig makt — polismakten. Alla skatteören 1 kungssaker uppburos af fogden och han var i detta mål äfven allmän åklaga!e. Med Gustafs up, fattning af ordning och rätt följde att begreppet politie?, något förr i Sverge ohördt, måste förefalla den frie bonden som förtryck. Att fogdemakten sålunda skulle förorsaka missbruk, var föga underligt. Konungen förbisåg ej heller detta och sökte så mycket han förmådde att genom borgrätter och kungsräfster afstyra och bestraffa missbruken. Det var för öfrigt icke blott allmogen, som led genom fogdarnpas förtryck och utpressningar, äfven kronan blef lidande genom den hos dem herrskande och af förhållandena gynnade benägenheten för försnillning. Skatterna utgingo vid denna tid för det mesta in natura, men sällan i penningar. Detta var åter för fogdarna — uppbördsmännen — ett tillfälle till godtyckligheter och utpressningar. Hvad fogden nu uppbar i reda penningar eller erhöll för försålda persedlar, det levererade han till konungens räntekammare. Kammarens inkomster utgjorde 1 å 200,C00 mark årligen. Men dessa ingångna penningar utvisa ingalunda beloppet af skatteupp börden inom BSverges rike. Från Gustafs tid saknas någon beräkning öfver värdet af allt det som icke ingick till konungens kammare. En sådan kan dock göras för år 1582 med ledning af den i k. arkivet förvarade rikshufvudboken för detta år samt 1582 års räntekammarbok. Räntekammarns uppbörd befinnes då utgöra 294,124 mark och i silfver 31 makr lödig och hela rikets inkomster 1,725,100 marz. Större delen af rikets inkomster var till direkt förvaltning upplåten åt fogdar, slottebefallningsmän, fodermarskar och dylika förvaltningsorganer. De skattepersedlar, som ej förvandlades till penningar, kräfdes och användes för de dagliga behofven. Under fogdarna stå som lägre förvaltnings organer länsmännen. Dessa voro icke då, såsom nu, konungens befallningshafvande med exekutionsoch polismyndighet, utan fogdens underordnade tjenare, såsom sådana lydande dennes bud och gående dennes ärenden. Ja, de tillsattes till och med af fogden. Dessutom är att märka, att länsmannen var bonde; hans lön bestod i ett skattehemman, fritt från all årlig ränta. Gemenligen var hön ock en förmögen bon: de. Det var således bondearistokratien, som här mottog den kungliga tjenstemannaprägeln. Rättare voro ett annat slags underlydande tjenstemön af nästan helt och hållet privatnatur. De voro uppbördsmän och möjligen äfven ordnicgsmän inom sina distrikt af kyrkogodsen och K. M:ts arfvegods. Fjerdingsmän omtalas ock någon gång. Derde funnos, voro de väl länsmörnens medhjelare. d Hvad beträffar det kommunala lifvet i Gustafs dagar, så erinrar man sig lätt dessa kraftiga utbrott deraf, med hvilka konungen hade så svårt att komma till rätta. Hära-— or 0. 1 He c F DV Hi ln