vid snölavinens fall !? Excelsior. Bidrag till Historien om Sverges förvaltning under Gustaf I. Akademisk afhandling af 1. Forssell. (Stockholm, J. Seligmann, 1866.) Det historiska studiet vid universiteterna har sedan Geijers tid, fortsatt af hans epigoner, riktat litteraturen såväl med större arbeten som med en mängd monografier i afhandlingsform, — de senare ofta ej mindre förtjenta af den allmännare uppmärksamhet, som af snart insedda skäl lättare kommer de förra till del. Isynnerhet gäller detta om sådana afhandlingar, som sysselsätta sig med det evenska samhällsbegreppets utveckling; ty ingen, som icke vill fördlifva oberörd af den anda, som i våra dagar fört fäderneslandet framåt, kan underlåta, att efter lägenhet och tillfälle taga kännedom om huru det nya samhället hänger ihop med det gamla, hvilka elementer af en förgången tid med denna förgålts, eller, mer eller mindre ombildade, qvarstå som en behållning för den nya. En afhandling af sådant sag är den under anförda rubrik af hr Forssell utgifna. Hon gifver oss en bild af samhällstillståndet under Gustaf I, visar oss de allmänna dragen af det rike, han mottog, och hurudant han lemnade det efter sig; vi få här en antydning om den väg, som utvecklingen efter hans död skulle taga och äfven verkligen tog. Afhandlin,en är så märklig, att en kort referering af några punkter deraf väl synts oss löna mödan. För att bilda sig ett begrepp om förvaltningen vid unionstidens slut, måste man först tillse, öfver huru stor del af landet den kungliga makten sträckte sig. Man finner, att större delen deraf var bortförlänad. Gustaf har emellertid redan så tidigt som 1530 lagt större delen af Sverges rike under konungens fatabur, d. ä. den förvaltas ?på räkenskap? af kungliga fogdar, under det den återstående innehafves af adlige förläningsmän. Väl hade länsherraväldet under unionstiden antagit fruktansvärda dimensioner; men länen hade icke blifvit ärftliga, som i andra länder — bondefriheten och den gamla kommunala sjelfständigheten skyddade samhällsordningen. Emellertid hade det kommit derhän, att det, som varit afsedt att blifva en konungaförvaltning, blifvit en länsherreförvaltning. Gustaf var den, som, utan allt sken af revolution, förvandlade länsherreförvaltningen till konungaförvaltning. Han väckte det ursprungliga begreppet af konungens och rikets tjenst till lifs. Ständigt sköt han för sig detta begrepp, som ban väl förstod att begagna till allahanda nyttiga konseqvenser. Till ?menige BSverges? bästa ingriper han i de minsta cetal jer af sina undersåtars angelägenheter, och förgäter dervid blott alltför mycket betydelsen af fria krafters tamverkan. Genom honom lades emellertid grund till centralisation i förvaltningen. Riksdagen får under Gustaf början till sin betydelse; men kommunalsjelfständigheten undergräfves. En ny tjenstemannaklass, fogdarne, uppkominer. Dessa fogdar, af ofrälse -börd och ej bundna vid någon ort, mestadels knek tar, kunde visserligen blifva bondplågare och oredlige kronans tjenstemän, men farlige för konungamakten, såsom uttryck af aristokratisk eller demokratisk sjelfständighet, kunde de icke blifva. De skilde sig för öfrigt från de adlige förläningsmännen derigenom, att de icke som desse voro fria från, utan skyldige till redovisning. Icke som den adliga törliningen varit fullkomligt oantastelig i hithörande afseende; ty för de s. k. partzelerna, eller vissa för konungens räkning undantagna persedlar, fordrade han af förläniogsmännin redovisning hos kammaren. : Förläningsformen från medeltiden bibehölls, men Jänstagarens höga sociala ställning seknades stundom, och förläningsformen blef då allevast en utarrendering af kronans inkomster. Konungen uppgjorde mänga dylika arrendekontrakt med fogdarne. Förläningsform och hög förläningsman mötteg likväl ofta; men med medeltidens sjelf. ständighetssträfvan var det nu förbi. Gustaf fordrar tjenst af sin adel och svarar stundom rent af nej, -å någon af dessa, förr så öfvermodige herrar, ödmjukt beder att varda lörskonad från tjensten. Redan hos Gustaf I märker man ett bemödande att draga aristokratien, såväl som de öfriga konungatjenarne ur den provincialism, hvari de under medeltiden rotat sig fast. Många af rådet vistades i de landsändar, der de hade förläningar. Gustaf besatfe de nya kammarrådsplatserna med förnämliga frälsemän och använde adelsmän vid beskiekningar m. m. — antydningar om en tid, då magnaterna skulle genomgå sin bana i statsembetena, i kollegierna, då utländska krigen, diplomatien,