ken motion remitterades till statsutskottet. — Föröfrigt behandlades lagutskottets betänkander n:r 32, 33, 34 och 35, men vi hinna icke i dag att närmare redogöra för förhandlingarne. ——L Herr redaktör! Eit strängt bedömande i en annen tidning ör några dagar sedan af undertecknads an. de uti riksdagens andra kammare, vid erläggningen i anledaing af hr Hessles motion om jordbrukares betryckta penning. ställning och förslag till dess afhjelpande, har gjort mig uppmärksam på ett referat i Aftonbladet för den 1 dennes af samma öfverläggning, hvari oriktigt tillagts mig uttryck ef den beskaffenhet, att jag anhåller om dess beriktigande. Utom det att mitt anförande i det hela uti Aftonbladets referat fått en ej obetydligt förändrad karakter genom referentens bemödande att i möjligaste måtto eammandraga detsamma, förekommer der, i afseende på de jordegare, som i följd af den goda penningtillgången blifvit föranledda att köpa egendomar till uppstegrade priser eller inledt personer i affärer som de ej kände till, följande uttryck: ?De som på detta sätt hafva för?stört sina affärer kunna ej hjelpas; må de ?f.ila.? — Såväl med det numera uppsatta protokollet, som deras vitsord, hvilka bivistade öfverläggningen, kan bevisas, att hvarken det sistnämnda yttrandet eller något dermed likartadt af mig fälldes. Min mening är nu icke att till bestyrkande ,häraf besvära Aftonbladet med begäran om rum för mitt anförande efter protokollet, hvilket kan viga att jag förklarade att det vore mycket önskligt om man kunde hitta på något sätt att genom det allmännas mellankomst sfhjelpa den iråkade förlägenheten, men betviflade att ett särskildt utskott skulle komma tillrätta dermed. Men det torde tillåtas mig att i korthet här upptaga hvad jag vid tillfället angaf säsom en hufvudorsak till det iråkade tillståndet, emedan detta icke återfinnes i Aftonbladets referai, men likväl utgjorde det egentliga argument, på grund hvaraf jag tillät mig yttra att tillsättandet af ett särskildt utskott i min tanka vore öfverflödigt för att få reda på orsakerna till den iråkade ställningen. Detta var i korthet, att då under de så kallade goda åren före de tio sista, många millioner silfver inflöto i landet i följd af ooda årsväxter här i land:t, höga spanmäålspriser på verldsmarknaden och de ryska hamrarnes blokerande som hindrade införse! derifrån, så hade det varit särdeles lämpligt att begagna denna konjunktur för låns upptagande inom landet åt bypoteksföreningarne. Men härtill ville man icke lyssna. tanka att än mer kunna nedtvinga penningräntan och öka egendomsvärdena upptogas då inom kort tid ytterligare mer än femtio millioner i utländska lån, dels till jernvägarne, dels till bypotersför ningarne. Den, uppsjö på penningar som sålunda på en gång uppstod, och hvarigenom banken under en period erhöll ända till 60 millioner i metallisk valuta, uppjagade hastigt arbetslönerna och ökade konsumtionen så, att penningarne lika hastigt strömmade ut ur landet igen, men lemnade efter sig den fortfarande skyldigheten att betala amorterin: oarne. Följderna kändes ännu icke så mycket, så länge man fortfor att låna, äfven för att betala räntorna, men måste kännas desto svårare då det icke mer blef möjligt att fort ara med lånsystemet i samma skala. Det var denne, nu i korthet påpekade tendens, söm gaf mig anledning till det yttrande, att den jordbrukande klassen sjelf hufvudsakligen hade en skuld uti den sedermera iråkade penningbristen. Emellertid påpekade jag äfven att penningebristen till en betydlg del blifvit föranledd derigenom, att en mängd kommuner och föreningar ville vara med om att profitera af den goda tiden och upptogo lån i millioner emot obligationer. Det var om dessa tillgöranden af etäderna icke om landtbrukarne, som jag yttrade, attde använde de upplånade medlen för mer eller mindre nyttiga ändamål men till en del äfven ville vara medpå fåfängans marknad, genom byggande, förmedelst lån, af hoteller, teatrar, m. m. Med den större lätthet, som de från så många håll utgifna obligationerna gåfvo kapitalisterna att beqvämt placera sina penningar och punktligt kunna uppbära sina räntor, var det tydligt att mänga skulle välja detta sätt framför placerandet emot inteckningar. Härigenom hafva naturligtvis äfven många jordegare, som icke deltagit i de öfverdrifna spekula: ionerna, men hvilkas egendomar äro besvärade med inteckninvgar till större eller mindre del af värdet, kommit i förlägenhet, :å till vida oförskyldt, som de tillförene agit för gifvet, att tillgång aldrig skulle seknas att få penningelån på säkra inteckningar i jord. Det vore särdeles önskligt om deras betryck kunde genom någon lagstiftningsåtsärd afhjelpas; buruvida det särskilda utskottet kommer ut med att kunna lösa detta problem, skall tiden bäst utvisa. Attäfven ing uppriktigt önskar, att det måtte lyckas, oppas jag att icke ens den författare i Dagligt Allehanda, som så strängt bedömt mitt anförande, lärer betvilla. av NA