ULSRULLELS DENaAaNAdlUNB. Andra kammaren. Öfverläggning om grundlagsändringsförslaget rörande konungens rätt att blifoa regerande . furste af utländsk stat. Vid föredragning af första punkten af konstitutionsutskottets memorial n:r 1, innehållande sedan förra riksdagen hvilande grundlagsändringsförslag, angående det tillägg till regeringsformens 12 S, att konungen, utan riksdagens samtycke, icke kan blifva regerande furste af utländsk stat, utspann sig en längre diskussion, som öppnades af Hr statsrådet v. Ehrenheim. Det vore ej första gången denna fråga förevar på riksdagen. År 1862 antogs ett med detta ordagrannt lika lyande förslag, men Kongl. Maj:t svarade, attett ådant stadgande icke borde intagas i svenska grundlagen, utan rätteligen hade sin plats i riksakten. Det kunde ju icke nekas, att sådana frågor, som rörde Sverges förhållande till andra riken, borde upptagas i den lag, som rörer de båda förenade rikena och att de endasti nödfall borde upptagas i någotdera rikets särskilda grundlagar. Ett sådant förfarande kunde icke anses kränkande för någotdera riket. Konungen hade lofvat att taga frågan i närmare pröfning i sammanhang med den revision af riksakten, för hvilken en komitå blifvit tillsatt, och då dess förslag ännu ej vore färdigt, så kunde frågan gerna uppskjutas, till dess komitåns förslag blefve färdigt, enär denna sak ju icke vore af brådskande beskaffenhet. Grundlagens nuvarande stadgande innebure icke heller någon fara i detta fall, ty enär konungen, enligt dess föreskrift, är förbunden att, vid utländsk resa, tillförordna en regering hemma i landet, så vore detta ett skäl att ej antaga regeringen i utländsk stat. Ar Hierta hade ej hört talas om, att konungen blifvit erbjuden någon främmande krona. Det skulle likväl se besynnerligt ut, om riksdagen skulle afslå rikets ständers beslut. Och då regeringen godkänt prmeipen, så förmodade talaren, att någon sanktionsvägran ej kunde vara att vänta. Den föregående talaren hade antydt, att om man icke kunde bli ense med Norge i revisionsfrågan, så stode det alltid Sverge öppet att sedan antaga det förevarande förslaget. Detta påstående ville talaren omvända så, att om verge nu antoge förslaget, så kuude norska Stortinget sedan göra detsamma eller ock låta bli; och derföre ville talaren förorda förslagets antagande. Hr Lindström var vid sista riksdagen motståndare till detta förslag, emedan han önskade att då få bordet rent och att inga ärenden lemnades i arf åt den nya riksdagen. Men då den nu återkommit och då den flera gånger varit af riksdagen antagen, så vore det endast högst vigtiga skäl, som skulle kunna rättfärdiga ett afslag. Såsom sådana kunde ej talaren anse de af statsrådet Ehrenheim anförda. Det skulle vara högst egendomligt, om svenska riksdagen icke skulle kunna företaga förändringar i sin grundlag, utan att likadana infördes i den norska eller i riksakten. Genom att i svenska grundlagen antaga förslaget, skulle man ha banat väg för dess antagande i Norge. Dessutom torde revisionen af riksakten dröja, och händelser kunde inträffa, som gjorde det önskvärdt att förslaget vore grunilag, hvarföre talaren ville förorda dess antagande. Hr Ola Jönsson ansåg visserligen frågan icke vara synnerligen brådskande, men då den af alla fyra stånden vid sista riksdagen antogs, vore det ej på sin plats, om riksdagen nu skulle afslå den. Konungens vägran en gång att bifalla för slaget, kunde icke utgöra ett hinder för riksdagen att för sin del antaga det. Friherre Alströmer afstyrkte bifall till förslaget, hufvudsakligen af det skäl att, då Norge vore att betrakta såsom en utländsk stat, konunen icke utan riksdagens samtycke kunde blifva onung i Norge. ade ett undantag blifvit gjordt för Norge, kunde kanske talaren ha bifallit förslaget, nu icke. Hr Otterström hade vid förra riksdagen motsatt sig förslaget, emedan denna fråga vore af unionel beskaffenhet. Det vore visserligen sannt att svenska folket vore herre öfver sin grundlag och kunde efter behag ändra depsamma, men då en fråga, sådan som denna, förekomme, så fordrade grannlagenheten, att man icke sökte framtvinga något beslut från grannrikets eller unionskonungens sida, utan att gemensamma mått och steg toges. Ett sådant vore förberedt genom unionskomitens tillsättning, men då denna ännu icke vore färdig med sitt förslag, så fordrade grannlagenheten och försigtigheten att låta den förevarande frågan hvila, . Öm de båda na tionerna beslöte hvar för sig i denna fråga, så kunde det lätt hända, att förslaget antoges i det ena, men förkastades i det andra riket, och detta skulle kunna leda till svåra förvecklingar. Då man har konungens ord, att han godkänner dess princip, men att endast politisk försigtighet och klokhet afhållit från antagandet till dess man i båda rikena fått öfverlägga, så vore det orätt att taia om konseqvensens fordran på dess godkännande nu, enär konungen, om. också han ville vara konseqvent, för andra gången skulle afslå den. Hr Siljeström påminde, hurusom trontalet uttalade såsom regeringens åsigt att ej blanda sig i utlandets angelägenheter. Det vore derföre ett representationens svar på och godkännande af denna prineip, om den nu antoge förslaget, hvilket talare? tillstyrkte, och hoppades att ett sådant beslut skulle påskynda arbetet med ordnande af unionsförhållandena. — Hr Rosenberg hade vid förra riksdagen motsalt sig förslaget, emedan den gamla författningen var lifdömd och den nya ännu icke sanktionerad. Nu hade deremot inträdt ett helt annat förhållande. — Båda statsmakterna hade ju er. känt principen, och derföre funnes intet skäl till motstånd från svenska statens sida. Föregående talare hade af unionella skäl förordat afslag å förslaget; men skulle man vänta tills full en; shet uppkomme, så kunde man kanske få vänta länge. uru skulle det dessutom taga sig ut, om man erkände förslagets riktighet, men icke ville bifalla det derföre att Norge ej antagit det. Af samni2 skäl skulle ju Norge icke kunna bifalla det, och således bletve det aldrigantaget. Blefve det i Sverge lag, så skulle detta vara en anleding för Norge att följa exemplet. . Hr Östman förordade bifall, för att undvika ett jägtande fram och tilibaka utan konseqvens ch hållning. Hr Björck kunde ej undgå att erkänna, att detta Vore en fråga som rörde både Sverge och Norge. Derföre hade ock en unionskomite blifvit tillsatt, i hvilken talaren hade plats. Denna komite hade ingenting meddelat om sina arbeFOmItE ME aron trodde sig icke gå grannlagen