Rage vC rr WVårdslöshetsc. Till Redaktionen af Aftonbladet! Då chefen för sammanbindningsbanan genom Stockholm, löjtnant Unge, i gårdagens Aftonblad fått infördt ett längre ?beriktigande? af en notis i tisdagens nummer af samma tidning, och hvilket beriktigande går ut på att förtaga all sannfärdighet af den omnämnda notisen, — anser undertecknad, som var närvarande vid det i notisen omtalta tillfället och äfven dessutom under hela den tid som utfyllningen i Stadsgården försiggått passerat derförbi åå 5 gånger hvarje dag, sig pligtig att, del förklara att notisen var fullt sanningsenlig, med undantag måhända af att ett halft tjog vagnar kullbytterat i sjön? till följd af bromsars sönderspringande, dels att löjtnant Unge blifvit förd bakom ljuset med afseende på sättet huru det tillgick vid omskrifna tillfälle, och kan derföre undertecknad stå till tjenst med att upplysa honom derom. Kl. ?44 i tisdags eftermiddag stod jag i den port, som skiljer den s. k. Ryssvågen från den plats der tunneln utmynnar. Jag måste efter några minuters förlopp förflytta mig derifrån, emedan en tom stenvagn kom, skjuten af tvenne karlar, från den mindre tunneln under Brunnsbacken. Då vagnen kommit på vändskifvan och blifvit införd på det spår, som leder ner till Stadsgården, satte en af karlarne ett jernspett mellan ett af de eftersta hjulen och sjelfva vagnskorgen (detta lär brukas på vagnar utan broms) och tycktes ha ämnat på detta sätt medfölja vagnen ner på banan; men då hördes i detsamma en röst från någon af de i sjelfva tunnelns mynning stående 4 å 5 arbetarne Släpp vagnen och säg bara till att de vexla dernere!? Detta skedde också — ingen person medföljde vagnen. Då jag vid uppgåendet i Ryssvågen sett att man nedkörde en oxe för upphemtandet af en tom grusvagn, föll den tanken genast på mig att oxen möjligen kunde vara på banan med grusvagnen ofvan vexeln, hvadan jag, så fort Jag förmådde, sprang ner till gatan och fann verkligen också oxen med vagnen ofvan vexeln och midt emellan de höga snöoch isvallarne samt hörde hur vexlaren, under det han slog upp och ner med båda . armarne, skrek Släpp inte ner någon vagn! Är ni förbannade, ser ni inte oxen!? Emellertid hannjag ut pä gatan nästan vid samma tid som den tomma vagnen kom ut genom porten och erhöll den värsta farten, emedan just der banan sluttar mest. Att ingen person då följde med vagnen, torde kunna bevisas af de många personer, som der hade stannat till följd af vexlarens upprepade rop. Flera personer skreko nu: Akta oxen! Ta undan oxen! och detta försöktes också af köraren, som hade hoppat ner från vagnen, men lyckades endast till hälften, eller så, att vagnen törnade mot oxens högra bogblad, så att han under ett vrålande föll omkull och den kommande vagnen hoppade ur spåret. Det tillströmmande folket — icke jernvägsarbetare, de kommo först sedan — fattade nu tag i-den ur spåret komna vagnen, emedan man icke kunde RB upp oxen förrän vagnen blifvit upplyftad och undanskaffad. Tillstädeskommen polis frågade genastefter arbetsbefälet, och då något sådant icke fanns, skickades en af vexlarne upp i f. d. Fengerska huset, der såväl löjtnant Unge lär bo som ock byrå för sammanbindningsbanan är, med begäran att något befäl måtte komma ned, men insändaren dröjde icke qvar längre än till dess oxen var uppförd till tunneln, och såg följaktligen icke om något befäl infann sig. Att oxen kunde gå, ehuru mycket illa och troligen med förfärliga smärtor, bevisar ingenting och allra minst att han icke blef betydligt skadad. Han skulle dock troligen ha totalt dödats om man ej lyckats vrida honom något åt sidan och fått honom frånspänd innan vagnen kom på honom. Hvad läkarebetyget innehåller lemnar jag obesvaradt, men så mycket är säkert, att ännu i går afton syntes icke oxen i tjenstgöring. De tvenne närmaste dagarne efter händelsen fick manskapet sjelf transportera upp vagnarne, på torsdagen tjenstgjorde en oxe — dock ej densamma som skadades — och i går användes en häst. Det står dock fast, att det är mer än besynnerligt att ingen större olyeka hittills skett på denna plats?, och att så ej skett får mer tillskrifvas en lycklig slump än de vidtagna försigtighetsmåtten. ag slutar med att bedja hr löjtnant Unge taga närmare reda på förhållandet vid här omskrifna tillfälle och befordra dem till näpst som icke talat sanning för honom. ÅAfvensom jag uppmanar alla de personer, hvilka med mig äsågo händelsen, att vittna i denna sak. Jag har för redaktionen af Aftonbladet uppgifvit mitt namn och är färdig att med liflig ed styrka sanningsenligheten af hvad pr här uppgifvit. Stockholm den 16 Februari 1867. S. J. A.