Törträftliga Illa dikten från början til sit så helgjuten, så noga genomtänkt och omsorgsfullt utarbetad i alla enskildhetei att den äfven i detta fall på detlyckligast erinrar om den kärleksful!a omsorg, so! medeltid ns gamle mästare i ord och bild oc byggnad egvade åt sina verk, och sålund vidare genom denna yttre formtulländnin försätter oss i den fördelaktigaste siämning -I hvilken sedan höjes än mer, då det tjusand I innehållet upprullar sina fina och älsklig tafior för vär syn. EE ot Rit ef I Kommentar öfver strafflagen aj Richard Carlen (Stockholm 1866.) Ehuru flera förbättringar i brottmålslag stiftningen, hvilande på samma grunder son den nya strafflagen af den 16 Februari 1864 blifvit före densammas sanktion genom sär skilda författningar införda, var det likvä naturligt, att tillämpningen af en alldele ny lag skulle mången gång välla osökerhe äfven hos mera erfarna domare. Beho af en komracntar öfver denna leg allmänt. Det är detta behof, som föreva. rande arbete företrädesvis haft för afsigi ali afhjelpa. Författaren, hvilken icke blott är känd såsom en skarpsinnig jurist, utan äfven va. rit mediem af det utskott, hvilket behandlade det kungliga förslaget till ny brottmålslag, hade genom sistoämnda förhållande tidigare än de flesta andra varit i tillfälle ait sälta sig in denna lags anda. Också har man icke hört eller sett mera än en mening derom, att hans arbete väl fyler sin uppgift. Emellertid ligger, enligt recensentens omdöme, arbetets största förtjenst icke deri, att det kan tjena till god ledning för domaren, utan deri att det, genom ätt angifva brottens karakterer, kan blitva ett nyttigt studium för hvarje i det medborgerliga lifvet verksam person. Det är, såsom redan är nämndt, i försöket att angifva brottens begreppsbestämnin2ar, som arbetets största förtjenst ligger. Väl äro åsigterna i afseende å dessa bestämningar bland juri terna ofta olika; men skall Sverges lag någonsin blifva en lag för folket och ej blott för juristerna, så är det nödvändigt, att man börjar underkasta just detta ämne en allmännare diskussion, på det dessa begreppsbestämningar en gång må intr noga i folkets medvetande; ty det är recensentens öfvertyg. 1se att en högst betydlig del af de broit, som i Sverge blifva ätalade, begåtts af okunnighet om hvad som är lagbrott. I detta afscende tillåter sig recensenten att göra några anmärkningar i anledning af de begreppsstämningar, som af författaren uppgifvas på det allmännast förekommande brottet — tju nad. Dessa äro: att något olofligen tillgripes; att det är lös egendom, som tillgripes; alt gerningsmannen visste, det egendomen hörde annan till; att gerningsmennen havdlade i uppsåt att egendomen sig eller anvan tillegna, och att gerningen ej i lag straffas såsom annat brott. Med olofligt tillgrepp menas sådant, som sker utan lof af egaren. Emellertid kunna; såsom förf. erinrar, fall inträffa, då tillgrepp utan lof af egaren ej kan anses såsom brott, nemligen då man eger grundad anledning till det antagande, att egarep, derest man varit i tillfälle att spörja honom, rimligtvis ej skolat vägra sitt bifalt och då alltså all afsigt att förnärma saknas. När detta är förhållandet, beror naturligtvis på omständigbeterna, ty hvad den ene med nöje tilllåter nästan hvem som helst att tillegna sig, det kan den andre, huru obetydligt sakens värde må vara, anse sig högligen förnärmad af att, utan uttryckligt samtycke, beröfvas. Domaren måste således i dylikt fall döma efter helt och hållet subjektiva grunder. Detta visar bäst behofvet af jury i brottmål; ty då domaren vanligen står på en helt annan bildningegrad än det egentliga folket, kan han svårligen i dylikt fall urskilja det rätta. I frå. a om tillgrepp utan egarens lof kan ;vekan uppstå, huru den bör dömas, som illgiiper något väl uten den af honomskände ;garens lof, 1.en med besittningshafvarens (t. ex. panticnehafvares) begifvande. Då len sistnämnde i detta fall ej straffas för stöld utan blott för det han törskingrat anans gods, det han heft i sin besittning, vilket är bedrägeri, och den som tillgrep ndast utfört besittningshafvarens vilja, så ärer han ej heller kunna straffas annorlunda in för delaktighet i bedrägeriet, ehuru till;reppet skett utan egarens lof. Detta fall rade måhända förtjerat upptagas i kommenaren. Till lös egendom hänföres, enligt förfatarens åsigt, endast hvad som har penningvärde eller är medel att anskaffa sådant. Den som olofligen tillesnar sig en annans jak, egaren må på henne sätta huru högt värde som helst, t. ex. en amulett, ett minne, kan således ej straffas för tjufnad med minlre saken har ett allmänt värde, som kan bestämmas i penningar. Denna åsigt torde ock vara den riktiga, emedan brottet mera vestår i skadegörelse och såsom sådan ken traffas, än i begäret efter annans egendom. Att i öfrigt i praxis delade meningar relan yppats angående en eller annan af förattarens åsigter, är naturligt. Quotcapita,) ot sensus. Så har mot författarens åsigt, utt i 4 kap. 1 et brott bör anses störst, . hvilket den svåraste straffbestämmelse in ibstracto blifvit i lagen bestämd, en förf. i idskrift. för lagstiftning, lagskipning och örvaltniog uppträdt med den mening, att närmed bör förstås det brott, som i det konreta fallet pröfvas hafva förtjevat svåraste traff. Hvilkendera äsigten vunnit flesta annvängare, vågar recensenten icke afgöra. En fråga af stor vigt och tillika af ömälig beskaffenhet är den, huruvida den bör olifva straffri, som begått brott på förmans vefallning. Recensenten delar fullkomligt örfattarens äsigt, att lydnad för förmans oefallning blott då medför straffriket, när agstridigt uppsåt saknas och den underlyJende ej åsidosatt d.n uppmärksamhet vid oröfningen af lydnadspligtens omfång, som skäligen bort förväntas; men de flesta do I mare torde ännu qvarstå vid den gamla mevingen, att iogen pröfning af förmans beallning är den underlydande ti låten. En särdeles vigtig fråga beträffande tille säknelighet är den, huruvida brott, begångna inder rus, köra bestraffas. 4 kap. 56 stadsar härom, att om någon, utan egen skuld,! råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej ill sig visste, den gerning, han i det me retslösa tillstånd föröfvar, är strafflös; och