utgifves såsom den allena saliggörande I ran?. Det är till sådana sökande själ Parker företrädesvis riktar sina ord; skola hos honom hemta den rikaste up byggelse och vägledning. Må man läsa pri dikningar sådana som den: Om det förgän; liga och det oförgängliga i kristendomen, ell om Kristi, kyrkans och samhällets kristendon och man skall nödgas erkänna, att här mi ter oss ett skarj:sinnigt och ärligt bemi dande att skilja kärnan från skalet, att fal göra den maktpåliggande uppgiften all pröfva allling och behålla det goda. Vi skol i en följande artikel söka något närmar redogöra för Parkers betydelse för det re ligiösa utveckliogsarbetet i vår samtid. Riddar Herburt och jungfru Hilde. Kärleks historia i åtta äfventyr, berättad af Victo Emanuel Öhman. (Stockholm 1866.) Det outtömligt rika stoff för poetisk be handling, som medeltidssången och saga upplåtit för de moderna folken, här, son allmänt bekant, också i fullt mått begag nats. Icke dess mindre kan det sägas, ati detta omdiktande ända till sednaste tid va. rit sådant, att det visserligen bibehållit grunddragen af det en gång valda ämnet men föröfrigt alldeles sönderbrutit och bort kastat den äldriga formen och i stället ofte skänkt innehållet en sådan, som för en klar. syntare granskning visar sig stå i sträng motsats till detta. Vi behöfva blott på minna om romantikernas sätt att gå tillväga i detta hänseende, för att bli förstådda. Men om någonsin innehåll och lorm ömsesidigt bestämma och fordra hvarandra, så är det i medeltidens konst och dikt. Ett grunddrag i den sednare är den innerligt naiva och tillika subjektiva åskådning, som genomgår densamma, utan att dock den friska uppfattningen af den omgifvande vor! den eller af menniskolifvet gåv tvriuruu. Medeltidsdikten smyckas af hela det förtju sande behsaget hos ett barn, för hvilket na turen lefver och de djupare lifsfrågoraa, om de någon gång beröras, lösas på ett sä enkelt och naivt sätt, att vi med vär skarpt utpräglade reflexion och vår så lätt sjukliga subjektivitet, halft ieundrande, halft medlidande, skåda ned på den verldsåsigt, som möjliggjorde ett dylikt lätt öfverhalkande ef hvad som för oss eger så oändlig betydelse. Redan af denna antydsing kan man inse, att den rätta behandlingen at medeltidsämnen i poesien kräfver en skaldeindividnalitet, som i grunden eger slögttycke med det åskådningssätt, vi här sökt ange, eller som åtminstone besitter en så starkt utbildad kritisk blick och reflexionsförmåga, att han på denna väg kan för tillfället försätta sig in i den alldeles särskilda stämning, som allt diktande i medeltidsanda fordrar. Ty utan någon af dessa förutsättnivgar skall det, enligt vår öfvertygelse, icke lyckas diktaren att frambringa något i denna riktning, som eger bestånd inför vår tids strängare kritik cch fordran på realitet inom alla konstens grenar. Vi ha med dessa satser velat i korthet ange vår synpunkt vid bedömandet af den dikt, hvarom här är fråga. Författaren har, såvidt vi kunna se, med densamma gjort ett särdeles lyckligt grepp in på ett område, der säkert nya framgångar vinka honom. Reden i sina ?Lyriska blad?, en för tio år sedan utgifven, särdeles framstående, diktsamling, visar han sig flerstädes lifligt påverkad af medeltidsromansen och folkvisan, ehuru äfven Heine synes ha vid denna tid gjort starkt intryck på honom. Han har sedan såsom öfve:sättare af Milion och Euripides: i synnerlig gred up öfvat det högre imitativa sinne, som är så nödvändigt för den, hvilken egnar sig åt försöket att i en redan gifven form, sådan som den poetiska medeltidsromånen, ingjuta nytt lif och nya idker. Ändtligen har han, såsom ses af de motton ur Walther von der Vogelweide, hvilka stå framför nu ifrågavarande dikt, återgått till ejelfva urkällorna för den åldriga diktart, han valt till sin förebild; och ur dem msupit denna tankebildningens och foskens evigt barnsliga fägring och enkelhet, som verka likt ett uppfriskande och stärkande bad på anden, uttröttad ef modern förkonstling och subtilitet. Understödd af så allvarliga och långa förberedande studier och dessutom tydligen utrustad med något af denna naiva Nifs åskådning, vi ofvan antydt, måste författaren temligen sjelfklart lyckas åstadkomma något i ovanlig grad fulländadt och fram stående. Också tveka vi ej att tillägga hang kärlekshistoria dessa egenskaper. Med klar och målande fantasi har diktaren i densamma gifvit oss en på samma gång oetiskt trogen och innerligt vacker bild ur den äldsta riddartiden, denna halft fabelaktiga verld, der Thidrik af Bern och kung Artbur utgöra framstående gestalter, och hvars mångfaldigt vexlande dikthistoria de stora romanerna och skaldesagorna förtälja. Den enkla berättelsens tråd löper fram uta. synnerliga slingringar eller förvecklingar, endast smyckad dels af skildringar urdet ridderliga lifvet, dels af några fint hållna naturbilder. Herburt, en ung, tapper riddersman, sändes af kung Thidrik af Bern att för honom hos kung Arthur af Bretland anhålla om dennes dotter, skön Hilde. Den ungdomlige kämpen fullgör med heder sitt uppdrag, men råkar dervid sjelf förälska sig i den herrliga möp, Båda strida länge mot sin böjelse, och hinder läggas äfven derför af en svartsjuk hertig Mordred ; men ändtligen gifva de vika för densamma och fly, efter det Herburt besegrat ett anfall af Mordred och ett tjog förföljare. Långt fjerran till ett annat land, Der i en mäktig furstes sal Bland vapenprydda männers tal Ung Herburt tjente utan sorg, Der han fick makt och län och borg. 1 Der stod också en vacker dag Hans bröllop uti lustigt lag. Vin perlade i glasen rödt, Och gulbrunt mjöd flöt starkt och sött — För tusen qval den bästa bot — I krumma horn med silfverfot, Och strängaspel och munter sång Ljöd qvällen om, ljöd natten lång. I Bern kung Thidrik länge satt Och undrade hur det var fatt, Att intet bud från Bretland kom, Och att ej Herburt vände om Med eller utan väntad brud, Så som han uppdrag fått och bud. Och vänta fick han på sin maka, Så länge som der än fanns vån: Ty den, som aldrig kom tillbaka, Var Herburt, Hevthegns tappre son.? Vi ha meddelat dessa rader, som sluts