MUSIK. Halvys märkvärdiga arbete, Judinnan, återgafs i går ett sätt som i sanning gör vår opera all heder. Vid dess första upptagande på svensk scen hafva vi cgnat en utförlig redogörelse åt denne, såväl såsom tidstafla som i sina enskildheter, gränslöst dystra tonmålning af en utan tvifvel stor och aktniogsbjudande fö; måga, fom emel lertid, så använd som här är fallet, snarare ivgifver något liknande förfäran än ren konrstnjutning. Onekligt är att det storartade arbetet utgör en gärd af rättvisa åt både förtryckare och offer under hänsvunna tider, och att de många gräsligheter, hvaraf det är uppfyldt, ingalunda strida mot historiens vittnesbörd, om än de karakterer, som i stycket uppträda, tecknats på ett derifrån afviksande sätt. Granska vi operan urrent musikalisk synpunkt så finna vi deri midt bland detaljer, som utan synnerlig trohet mot textens andemening äfven sakna lyrisk fägring, andra ecener, hvilka i begge afeeenden utarbetats med mästarehand. Sådana konstverkets prydnader äro cxempelvis Rachel: aria i andra akten, ett nummer, hvars. originalitet och dramatiska färgrikedom icke kunna nog framhållas, och fjerde aktens stora duo mellan Eleszar och kardinalen, som hos komositören röjer en mäktigt imponerande snilekraft. Hvad utförandet angår firade hr Arnoldson i tolkningen af Eleezars storartade parti en verklig triumf. Vi fästa oss icke så mycket vid det vackra öfvervinnandetaf mu: sikaliska svårigheter, stämmans tillräcklighet, brösttoner af förvånande styrka och höjd im. m., söm icke snarare vid den utmärkta uppfattningen af det dramatiska, hvilken nogsamt bevisade hvad egen begåfers jemte omsorgsfullt studium af. lysande uönster förmå, då sann redbarhet och äkta konstnärlig pietet utgöra ledstjernorna. För andra aktens slutecener, hvari judens karakter är ypperligt tecknad, och för duon och arian i den fjerde, skörgade den lika allmänt som rältvist uppburne såvgaren stormande bifall. Fru Mich-öli tycktes oss i in dramatiska framställning af Rachels karakter hafva vunnit betydbgt i liflighet och sunning, utan att derför 1 det lyriska bafva förlorat något af det behag, hvarmed hon vid operans törsta uppsättning så mäktigt intog; och Brogni har i hr Willman samme förtröfflige re presentant som då. Prinsessan Eudora, hvars Jjusa och rena uppenbarelse är ett blott alltför flyktigt intermezzo mellan de ständiga teckningarne af hat, högmod och brottslig kärlek, återgafs med förtjenst af fröken Harling, om än vissa momenter så:om tredje aktens stora ensemble, ännu i nigon mån antydde på behofvet af fortfarande öfning. Leopolds parti fordrar kanske en mera afgjord hjeltetenor än den hr Torsslow besitter; haa utförde det emellertid med mycken smak, liksom hela hans apparition är behaglig. Koappast torde någon annan opcra vara i yttre och qvantitativt hänseende ut: styrd med större prakt; regissören förtjenar allt beröm för den precision. och det sammanhang, hvarmed alla dessa skaror af romerska rikets furstar, kyrkomötesmedleng mar, riddare, pager, härolder, :rmbarste skyttar, hillebardierer, väpnare m, m. utförde sina åligganden. De istycket inlagda baletterna ådagalade Änyo den utmärkta hållving. som råder inom Balettkåren och som gör både hr Martin och de koregrafiska artisterna heder. I första aktens balettpummer skördade fru Lund samt fröknarne Eckhardt, Paulson och Olga Sandberg lifligt och välförtjent bifall; i tredjaktens Pas densemble helsades fröken Forsberg med stormande applåder och framropning. Publiken var talrikt församlad och röjde genom lifliga bifollsyttringar och inropningar ett spändt och tacksamt intresse. Vi f rmoda att den musikaliskt bildade allmänheten icke skall försumma att höra denna opera, som med nuvarande uppsättning onekligen hörer till vår lyriska scens intressantaste företeelser på den sednare tiden.