eter kunde blifva att belasta sig med kostaden för den officiella riksdagstidningens pridning såsom bihang må hvar och en öka för sig besvara. Det är slutligen en sida af saken, som nan ej får förbise. Sådana officiella samnandrag af parlamentsförhandlingarne ha vittille, oss veterligen, förekommit blott i tt land — i det kejserliga Frankrike. De ia der uppfyllt det med dem åsyftade änlamål, att blifva den enda redogörelse för örhandlingarne, som kommit till allmännetens kännedom. Men huru har detta änlamål vunnits? Jo, derigenom att man förbjudit tidningarne att meddela några andra redogörelser än de ur Monitören hemtade, Vi förmoda att man här icke åsyftat något sådant, hvilket man heller ick2 kan, så länge tryckfrihetsförordningen står upprätt såsom svensk grundlag. Oss synes — i betraktande äfven deraf, att riksdagen redan så långt framskridit, och då man kunde förutse, att åtminstone halfva riksdagstiden vore förlupen innan man kunde göra en början med detta arrangement — det enda, som nu kan och böri förevarande hänseende tillgöras, vara, att erforderliga stipendier tilldelas personer, hvilka vilja till en kommande riksdag utbilda sig till skickliga stenografer, och att, sedan ett tillräckligt antal sådana erhållits, man från början af en kommande riksdag går i författning om utgifvande af en verklig Riksdagstidning, som fullständigt och så skyndsamt som möjligt återgifver förhandlipgarne och gör det nu brukliga protokollstrycket öfverflödigt. Detta ändamål torde kunna vinnas genom bifall till sista punkten i utskottets förslag. De kostnader, detta erfordrade, skulle föga öfverstiga de puvarande, men de vore väl använda. De kostnader åter, som nu skulle ödas på def föreslagna sammandraget, blefve fullkomligt bortkastade.