ståndet af sorg... Hennes smärta fann icke en tår till sin lindring. ; Hon var knappt tjugu år; ett ögonblick ög en tanke på sjelfmord genom hennes hufvud, men ett skri af hennes dotter äterkallade -henne till förnult. Hon var mor; hon lefde. — Men enkan Pacline — man kallade henne så i la Halle — afsade sig från denna dag alla sin ålders nöjen och förströelser, för att uteslutande egna sig åt sitt barn, det enda nyttiga målet för hennes ensliga lif. å Alla hennes ömma känslor koncentrerades R den lilla Marguerite. Man kunde icke eller se någonting mera förtjusande än detta barn. Vid två års ålder haue decva hvitoch rödkindade cherub, med sina stora himmelsblå ögon, redan en allvarsam min och ett drömmande nttryck, som föranledde la Halles matronor att säga: Den lilla stackarn förstår sin och sin mors olycka. Emellertid under det de läto den svaga och späda varelsen, som tycktes sakna sina englaviogar, hoppa mellan deras stadiga armar tillade de: Detta barn är för bröckligt. Hon blir icke gammal. Och det är verkligen skada! Hvad skulle det bli utaf modren, om flickan skulle gå bort?2 Men trots dessa olycksbådande spådomar växte Marguerite upp. Hon började redan tala ett och annat ord. Hennes ljufva jol ler, hennes klingande skratt spridde solsken och glädje i cen torftiga kammare, som Marie Etiennette bebodde med henne. Det var någonting rörande att se denna unga qvinna, som åldrats i förtid genom bittra sorger, återfödas till lifvet, till ljuset ech hoppet genom barnets lekar. La Poacline betäckte Marguerite med kyssar ; hon talade till henne, liksom barnet kunnat förstå henne, gjorde henne till sin