ands lyftning och utveckling genom att för lifvet och rörelsen derstädes lägga ytterligare och för denna ö exceptionella hinder i vägen. Det är sannt, att Wisby är öns enda stad, sätet för dess länsoch stiftsstyrelse, dess förnämsta läroanstalter o. s. v.; men det är å andra sidan också sannt, att en orts uppehållande medelst både konstlade och våldsamma medel och på bekostnad af och medelst undertryckandet eller ned: hållandet af andra orter, der lif och rörelse så påtagligen visa sig vilja naturligen och af sig sjelfva uppkomma, tyckes antyda en medeltids lagstiftning, värdig de tider, då man vid lifs straff förbjöd landtmannen att sälja sin skäppa säd eller köpa sina behof annorstädes än å den ort, hvilken man ville göra till stad eller på annat sätt gynna, men ovärdig det erkännande af individens frihet och rätt, som blifvit vår tids lösen. Afven landthamnar eller kommuner kunna betraktas såsom individer, och man borde för. hjelpa, ej förmena dem att gälla allt hvad de kunna. Enligt referentens tanke skulle Gotland i dess helhet utan tvifvel vinna på att hafva så många goda och välberedda hamnar som möjligt. Vi vilja finna det klart, att ju flera sådana hamnar seglaren i nödens eller behofvets stund hade att fly till på Gotland, desto oftare och med destc större trygghet skulle han närma sig öns kuster, och i samma mån samtliga hamnar sålunda lif vades, skulle hvar och en hafva godt af rörelsen äfven i de andra, och Wisby såsom öns gifna centralpunkt och residensstad skulle vinna i be tydelse i samma mån ön i dess helhet lärde känna och utveckla sina rika inneboende anlag och tillgångar samt toge till i odling, rikedom och befolkning. Deremot kunna vi ej förstå annat, än att de skulle lända till hela Gotlands olycka och ruin, om Wisby blefve den enda debouchn för öns produkter, den enda beröringspunkten emellan Gotland och moderlandet. Hvar och en, som vet af hvilken vigt närbelägna omsättningsorter äro, isynnerhet för jordbruket och dess produk: ter, inser lätteligen, hvad som innan kort skulle blifva af Gotland, i fall dess jordbrukare (och jordbruket är numera, i än större skala och iä estämdare förhållande än förut, öns hufvudnä ring) äfven från öns aflägsnaste punkter skulle hänvisas uteslutande till Wisby, i stället för de nära liggande landthamnar, af hvilka man å många punkter på ön har åtminstone ett parat! välja emellan. Och att den gotländska landtbygdens förfall äfven måste blifva Wisby stads, det vill vara klart. Behofvet af de nu utgående direkta bidragen från landthamnarne bevisa det. En af den gotländska laridtbygden oberoende, aj verldshandeln betingad hansestad lärer väl Wisby ändå ej kunna åter blifva. Oaktadt. den omhandlade artikeln sålunda inne: håller några uttryck, mot hvilka vi måst reser vera oss, äro vi på goda skäl öfvertygade, att författaren till densamma älskar sin fäderneö i dess helhet och med samma varma intresse om. fattar dess både stad och landtbygd; men de ensidiga Wisbyintresset har ändå, såsom förklar ligt är, många och inflytelserika försvarare, och fan kan ej hafva andra än trånga vyer. et har händt förr en gång, att Wisby önskat betrakta sig sjelft såsom hela Gotland och velat anse landet vara till för stadens skull och såsom en blott helotkoloni under denna. Det var sta dens öfvermod och öfverdrifna anspråk, det va: splitet och bristen på sammanhållning emellar stad och land, som gåfvo Waldemar segern förs öfver bondehären och sedan öfver de stadens krigare, som mejades i korsbetningen; det va denna söndring, som öppnade den bresch i sta dens mur, genom hvilken Waldemar höll sitt intåg i Wisby för att från höjden af makt och rikedom störta den stolta hansestaden i halftusen: årigt förfall. I fråga om Gotlands försvar trygghet och utveckling borde man aldrig glömme denna lärdom. GaotHlänninag.