De främste äro förbi?, hviskade Matthis knappast hörbart, ?men Gud hjelpe 028 — skaran är stor!? Han väntade intet svar. Då höjde sig ur den mörkaste vrån af ko jan en skarp, genomträngande röst. Det var den gamla Elsas hesa stämma, Hon hade så länge sutit förgäten i mörkret; ou sjöng hon en psalm — det var så den döfvas vana. Maria sjönk till golfret. Isade af ångest kunde de andra ingentin: göra för att hejda den gamlas sång. Hon sjöng med brinnande hå. ett af dessa, pu längesedan glömda stycken ur den fordna psalmboken, och hvarje vers slutade så: Guds ord är mina murar.? Stugans egarinna var den som först återvaon sin själsnärvaro. Hon kastade sig öfver modren och skrek i hennes öra ati: hon skulle upphöra med sången. Men gumman kunde nu hvarken se eller höra, och om faran kände hon inter. När dottren sökte betäcka hennes mun jemrade hon sig så som l om hon varit nära att qväfvas; men så spart! hon blef fri från tvånget, återtog hon med ett slags martyrtrots sin psalm, och allt. gällare ljöd det i kammaren: Guds ord ärl mina murar?, Kojan skakades af det växande oväsen: det derute. I hvarje andedrag väntade de olyckliga att dörren skulle sprängas upp. Man hörde piskslag och slamrande vapen, vredgade stämmor öfverröstade hvarandra, hofvar starapade, bjuldon och medar knakade och soldaternas steg dånade i ojemn takt, men med ökad styrka. Faran var så öfverhängande att de innestängda hvarje sekund ledo dödsfruktans martr. Och alltjemt, entonig, högtidlig, hemsk, forttor den döfvas eång. Hvem kan mäta den tid som så förflyter? Längesedan hade den gamla Elsa tystnat och längesedan var det tyst äfven utanföre när ändtligen den hederlige Matthis kom sig för att framstamma några ord af hopp. Med sammanbitna tänder hade haa tegatså länge den dubbla faran varade; nu tackade a innerligt Gud. Qvinnorna snyftade högljudt. ?Jag vågar mig icke ut ännu?, pratade veteranen, men väl är det en timma s8edan jag hörde minsta kny af de skojarne. Dock, kanske var det blott en afdelning, som gick förbi, och hvem vet hvart den tagit vägen eller hvem som följer efter den? Hafva de gått förbi Rimals så rasta deicke så brådt. Nådige Gud! jag var medimången ohygglig stuod, men aldrig har jag tänkt mig en natt sidan som denna. Hvad befaller nådig grefvinnan? — Hvad klockan är? — ja se det den som kan! Den här natten är visst den längsta som Gud har skapat; jag tycker jag har sutit här ett år, och då kunde hon väl åtmiostone vara sju på morgonen. Men jag ser ingen dager. Dörren ristades härdt. De stackars qvinnorna skreko till af förfäran. Öppna, öppna! ropade en röst utifrån. Då föll grefvinnan i mor Mallas famn och glädjen blef obesrriflig hos de räddade. När invaliden slutligen lyckats öppna dörren steg en snögestalt in i sammaren. Småniagom igenkände man Paavo. Den stackars gossen var alldeles medtagen af köl den, men allt under det han hackade tändren, som i frossa, kom då och då fram ett och annat ord, att fienden var borta sedän han nedbrännt byn och herregården bred: vid; att nu var han redan långt åt helvete; att nu skulle de elda och toga fram mat, och att nu var det ljusa dagen. Verkligen hade dagsljuset trädt in med gossen, men blott som er blick, t, nä: dör Ten åter kästes stannade dagern ute. Stugan hade blifvit insnöad under-natten: derföre hade fienden icke varseblifvit den. Derföre var den räddad. Gud signe mor Elsa?, hviskade grefvin ven, hon hade rätt. Guds ord bygger mu rar? Länge hade den åldriga varit glömd. Nr sprang man till för att vara vänlig och om hulda henne. Men hon sof redan den sist sömnen: Hona hade dött i sin tro och i sir bön, — Moll. or ad arr RAR döde nadd et gr