plakatet och straffbestämmelserna för dem, som afföllo från statsreligionen, qvarstodo dock i sin förra kraft. Till och med sedan 1809 års lagstiftare i den bekanta 16 R. F. förlänat grundlags natur åt stadgandet om allmän samvetsfribet, hafva statsmak terna ansett nyssnämnda lagbestämmelser fortfarande vara gällande. Först genom 1860 års religionsfrihetsförordningar har man börjat göra nyss anförda grundlagsbud till en sanning; men ej ens fri religionsutöfning kan ännu sägas hos oss vara en verklighet, sålävge lagen med öppet misstroende betraktar och på ett ärekränkande sätt behandlar den, som, drifven af sitt samvetes röst, utgår från statskyrkan eller eljest tillhör annat i riket tillåtet religionssamfund. Hvad särskildt beträffar vår lagstiftning angående mosaiske trosbekännare, så har icke heller hon någonsin burit en sådan stämpel af grymhet som åtskilliga främmande lagstiftningar, men i bristande aktning, att icke säga i förakt, för dessa trosbekännare har den svenske lagstiftaren, mer än tillbörligt skattande åt sin tids fördomar, gifvit ett föredöme, som icke torde hafva varit utan inflytande på folkets föreställningssätt. Kommerskollegiets år 1782 utfärdade SReglemente för dem af judiska nationen, som vilja hit i riket inflytta och sig här nedsätta? är till ton och innehåll sådant, att man med fullt fog kan ifrågasätta, huruvida lagstiftaren icke ansett dessa trosbekännare höra till ett lägre slag af menniskor eller, såsom en kongl. hofpredikant i fjol uttryckte sig i presteståndet: ?parasitväxter på andra folk?, hvilka borde ållas på det afstånd, som vederbör?. Sju år hafva ännu icke förflutit, sedan man omsider beslöt sig för att fullständigt upphäfva den undantagslagstiftning, som i rent borgerliga och sociala förhållanden ställde mosaiska trosbekännare på ett lägre trappsteg i samhället än rikets öfrige medborgare. Så länge lagens bokstaf lydde, att alla rikets inbyggare skulle bekänna den rena evangeliska läran, är det naturligt, att statens embeten och tjenster icke kunde lagligen innehafvas af främmande trosbekännare. Också finnas ifrån tiden för Upsala möte allt intill 1809 lagbestämmelser i sådan syftning. Naturligtvis försummade presterskapet icke att få dylika stadganden intagna i de för dem utfärdade privilegier. Allt detta oaktadt har det under dessa tider inträffat, att till och med domaresysslor varit anförtrodda åt personer af annan lära än den lutherska. Den lag, som väl medgifver främmande trosbekännare fri religionsöfning men tilllika förklarar, att dessa bekännares medborgerliga rättigheter skola vara mindre än statskyrkans bekännares, en sådan lag kan ej sägas hylla samvetsfriheten i hennes fulla utsträckning. Så var förhållandet med de fa09 1agar, hvilka hos oss stiftades efter 809 års statshvälfning. Endast kristna trosförvandter fingo rätt att välja riksdagsmän och äfven bland dessa trosförvandter voro utom statskyrkans bekännare endast reformerta valbare. Mosaiske trosbekännare fingo ingendera af dessa rättigheter. Till och med i nu gällande riksdagsordning, ler valrätten ej var gjord beroende af reigiös bekännelse, har man ej vågat taga steget fullt ut, utan inskränkt valbarheten ill bekännare af kristen-protestantisk lära. Hvad åter beträffar främmande trosbekännares behörighet att blifva i statens tjenst inställde, så innehöll 1809 års regeringsorm i detta afseende betydliga inskränklingar, dock ej så betydliga, som man unler den derefter följande tiden föreställt ig. Den ursprungliga lydelsen af 28 g regetingsformen var följande: Konungen eger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de embeten och jenster inom riket, högre och lägre, hvilka iro af den egeaskap, att konungen fullmaker derå utfärdar, dock böra vederbörande örut raed förslag hafva inkommit, der sålana hittills egt rum. Vare konungen likräl obetaget att uti militära embeten nyttja atländske män af sällsynt skicklighet, men cke till kommendanter i fästningarna. Kovungen fäste vid alla befordringar afseende ndast å de sökandesf örtjenst och skicklighet, nen icke på deras börd. Till statsministrar, tatsråd, justitieråd, statssekreterare samt alle andre civile embetsmän inom riket och lomare må sådane män endast nämnas, om äro af. den rena evangeliska läran. Ti anhålla, att läsaren ville med särskild ppmärksamhet genomläsa hela det nu anörda lagrummet och derefter granska de var vi gifva å nedanstående frågor. Hvarm handlar detta lagrum? Om de reglor afseende på infödingsskap, trosbekännelse 2. m., konungen vid utnämningar i statsrået till embeten och tjenster eger att följa. luru vidsträckt är i detta lagrum förbudet tt i rikets tjenst använda infödde svenske län af främmande trostekännelse? Konunn förbjudes der att till civile embetsmän om riket och till domare zämna sådane män. hvilka rikets befattningar tillåter följaktgen samma lagrum att infödde främmande osbekännare må användas? Det är i sig elft klart, äfven om sådant icke vore i illande kyrkolag stadgadt, att de som tillöra en främmande lära ieke kunna vara ehörige att erhålla presterliga befattningar statskyrkans tjenst. I fråga åter om rits öfriga befettningar måste vid svarets : gifvande följande omständigheter komma ! betraktande. I 16 regeringsformen uppälles såsom regel en allmän samvetsfrihet, , ed hvilken är förbunden rättighet att icke : j grund af troslära blifva utesluten från tojutande af medborgerliga och politit a rättigheter i flera fall, än grundlagen dant uttryckligen bestämmer. Hvar och l I statens medborgare har ock i denna sin senskap rättighet att utöfva hvarie loflig uu