tryckte sin förvåning öfver att de kunnat uthärda så länge på skäret, svarade de raske norrmännen helt beskedligt, att det var ?meget ubehageligt, men då de omtalade deras drunknade kamraters efterlemnade hustrur och barn, visade de den djupaste rörelse och sorg. EEE ON RASERNA Qvinnans verksamhet i samhället. Knappast har väl ytterlighet framstått större, än att uti qvinnan se en slafvinna, och ett väsen, åt hvilket man velat egna ej endast jordisk hyllning, utan äfven gudomlig dyrkan. Stod man i mörker på ena sidan, så stod man i en falsk dager på den andra och från ingendera sidan såg man den rätta bilden af qvinnan. Familjen är det rike, der hon tagit ett erkändt välde genom sin moraliska makt, genom sin kärlek, ömhet och sjelfuppoffring. Man har ansett och anser ännu att hennes egentliga sysselsättning ej borde sträcka sig utom familjens angelägenheter. Men hon har dock i närvarande dag ingripit med sin verksamhet inom offentliga områden. Behöfves sedlighetens makt öfverallt, är redbar ihärdighet, ordning och punktlighet, är försakelse och lugn uppoffring nödvändig inom alla områden, så har qvinnan en berättigad plats för sin verksamhet ej blott inom familjen, utan äfven inom kommunen, kyrkan och staten. Frågan om qvinnans verksamhet har också trädt i förgrunden, och kan numera ej afvisas som endast fan tastiskt hugskott af en och annan individ. Den fordrar sin lösning och det af mer än ett skäl. Des. k. husliga göromå!en äro till stor del öfvertagna af maskiner. Qvinnan tillegnar sig mer och mer en solidare bildning; hon kan ej lefva ett klosterlif, sedan hon blifvit myndig : :anke och om dömeskraft; hon inser 0: rheten att gifta sig blott för att blifva :sörjd. Hon vill, hon fordrar en lämptz sysselsättning, sc dan hon tillegnat sig bildning och vet att kon kan förvärfva sig kuns: aper och skiekligh.t för sjeliständig verksamhet. Har qvinnan, såsom menniska och med lem i ett kristligt samhälle, rättighet att utveckla och odla sina menskliga förmögen heter, så har hon abestridd rätt att för goda ändamål bruka och använda dessa, ja, det är hennes pligt att tillgodogöra samhället härmed. Men på samma gång har hon en rättmätig fordran att samhället gifver henne en offentlig uppfostran — en uppfostran i vetenskap, i litteratur, i skön konst. Här inställer sig kanske tviflet med tillbakavisande sarkasmer, den lärda öfvertygelsen, som utropar att qvinnans andliga sier väl kan vara mottaglig för ljus, sanning och skönhet; men den tillåter henne ej att gå i striden för dessa. Nedskrifvaren af dessa rader har under några år undervi at qvionor uti anatomi, fysiologi m. m., och har dervid bemärkt en kunskapstörst, en ifver och ihärdighet, som torde vara svår att finna motstycke till hos andra könet. Hennes förmåga och ihärdighet på praktiska fält har ej visat sig mindre. Vid gymnastiska central-institutet. undervises ärligen ett betydligt antal qvinliga elever uti till gymnastiken böratde ämnen. Denna undervisning afser att bibringa eleverna de teoretiska insigter, och den praktiska skicklighet, att de uti examen godkända kunna sedan på egen hund föreskriiva och tillämpa gymnastik för friske, och för de sjuka, hvilka af läkare hlifvit tillrådda att taga gymnastik. Innan läkare studerat och på den praktiska vägen omfattat gymnastik, är detta den enda men också lämpliga utvägen att utbreda sjukgymnastiken inom landets olika delar. Ätven de minsta städerna i riket böra alltid hafva någon som tillhandagår med gymnastik. Snart torde det blifva tillgång på gymnaster och mätte läkare hvar i sin sted sörja för att detta medel användes vid alla sjukdomar, uti hvilka det visat sig verksamt. Sjukgymnastiken har redan vunnit förtroende: inom medicinen såsom läkemedel, men den har kanske ändå större betydelse såsom medel att förekomma sjukdomar. Densom förstår alt rätt använda gymnastik och i öfrigt iakttager ett förståndigt lefnadssätt, befrias ifrån: att släpa sitt lif igenom med stän diga krämpor. Qvinnan har i gymnastiken ett passande fält för sin verksamhet, dels uti skolgymnar stiken med flickor och yngre gossar, dels uti sjukgymnastiken. Men det är j blott på det gymnastiska fältet qvionans verksamhet har visat sig lämplig. Vid folkskolorna har hon stadgat öfvertygelsen att hon är passande att undervisa, leda och uppfostra; vid renskrifniugsbyråer, vid handel har hon ådagalegt sin duglighet. Hon är anställd vid telegrafen; hon har aflagt orgeln:st-examen och visat sig i stånd att sköta en sådan befattning. Inom skön konst ligger hennes håg och fallenhet, och vår skönlitteratur står väl ej i ringa tacksamhetsskuld till qvinnan, Månne man ej med dessa fakta är skyldig, utan att åberopa exempel från utlandet, att antaga det qvinnan med sitt milda väsende och förs nande sinnelag skulle vara passande att tolka religionens tröstande lära och förkunna dess sanningar, äfven om det varit tider då qvinnan skulle tiga i församlingen?. Månne hon med sitt ljufva deltagande, sitt kärleksrika tålamod ej skulle så som läkare i många fall anlitas af sitt eget kön framför eeskulapii eföner? Troligtvis skulle qvinnan i allmänhet finna filosofiens djup svindelväckande, liksom den högre matematiken skulle visa sig afskräc kande, men huru många af det andra könet komma till klarhet härntinnan? Större de len af det juridiska fältet torde för qvinnan vara mindre lockande, men det finn:s så många embeten utom dessa, der qvinnan kan taga plats. Man har föreställt sig, att qvinnans utvidade rättigheter och ökade skyldigheter skulle ömma att inverka störande på familjlifvet, liksom man sagt att det rent qvinliga, det mjuka, behagliga, det poetiska elementet skulle gå förloradt hos henne genom dess ingripande i offentliga angelägenheter. Sormliga hefva kanske mera i föreställningen