(Insändt.) Huru 1867 års lagutskott befrämjar efterlefvandet af författningarne. Såsom bekant är, har lagutskottet till sin sek reterare antagit ordinarie häradshöfdingen i He demora domsaga J. G. Broomå. Då denna ut hämning väckt den största förvåning bland alls jurister, enär det hitintills ännu ej inträffat at en domhafvande å landet öfvergifvit sin domsaga för att vid riksdagen söka en tillfällig, om ock indrägtig befattning, till hvilken flera sökande lära anmält sig hos utskottet, har den frågar jelfmant uppträdt för hvar och en: Huru har hi roomå kunnat, emot gällande författningar, erhålla tjenstledighet för ett sådant uppdrag? — och svaret härpå är alldeles för märkvärdigt att j förtjena allmän uppmärksamhet. Uti en till Svea hofrätt ingifven ansökan bevärde hr Broomå att, på grund af läkarebetyg, indfå tjenstledighet för att dymedelst återställa n försvagad helsa, och beviljades honom förthy ådan ledighet till den 15 nästkommande Feoruari. Detta bifall var fullkomligt lagenligt, ftersom Kongl. förordningen den 15 Febr. 1763 öreskrifver, Patt häradshöfdimgar böra icke, utan lögst trängande orsaker, ifrån sina ordinarie ysslor endtledigas, utan i egne personer dem örrätta, — en föreskrift, som blifvit ytterligare nskärpt genom Kongl. brefvet d. 11 Febr. 1774, ydande ordagrannt sålunda: Hofrätterna böra å det högsta och vid ansvar vara sorgfälliga lerom, att de under dem lydande häradshöfdinar sjelfve förrätta deras embeten och af hofräten icke erhålla någon ledighet derifrån, utan ndast vid de tillfällen, då de kunna visa sådane aga förfall, som 12 kap. 1 rättegångsbalken nnshåller?, Sistnämda lagrum omtalar sjukdom åsom laga förfall; och det är just på frand af jukdom; som hr Broomå undfått tjenstledighet. Vi fråga nu: Hvad betydelse kan man tillägga r Broomås så kallade sjukdom, åå han kunnat taga sig en befattning, som, minst sagdt, är ikaså trägen som en landtdomares, och utvisar ej ans förfarande att sjukdomen blott är ett svep: käl, på det han under sken af lag skall få föringa sitt vistande i hufvudstaden och derstädes örtjena penningar samt på samma gång uppbära akomsterna af en domsaga, som torde afkasta fver 5000 rdr? Men om hr Broomås handlingssätt ådagalägger 5ga nit för domarekallet, men desto högre omanka för sfina förmåner; — hvad omdöme skall van då fälla om lagutskottet, som befrämjat enna plan? Hvar och en inser lätteligen hvarthän det kulle leda, derest hrr domhafvande finge, på rund af sjukdomsbetyg , fritt och obehindradt spa från sina domsagor för att i hufvudstaden gna sin tid åt enskilda vinstgifvande spekulaoner och nöjen. Månne det ej åligger justitieombudsmannen ch justitiekansleren att, deras instruktioner likätigt, vidtaga åtgärder till förekommande af ylika skandaler? N. Ktteo—-——L see——