LITTESAT! NING. Innehåll: Acharius Loiw a — Bidraz till Sverges officieka Statkidik — Den norska litterataron 1866. — Litlerataroch konstootiser. Luisella. En. qvinnomodells öden. Skildringar ur konstnärslifvet af åcharius. (Stockholm, Alb. Bonnier.) För att s måste maha någonting att säga 2 den som icke her någonting att säga han kad dock mycket bra göra vers och : m, der det ena ordet ger cCet åndra?. Dissa en stor författares ord har mån i våra dager riktigt tillfälle att besanna. Språkets ntbildning har gjort versskrifvandet i sig sjelf till en ganska enkel konst, hvilken hvem som helst raed någon, ringa öfning kan bedrifva, på semma sätt som man hbedrifver patiencespel eller potichinomani. Men äfven om man ser bort från den störa mängd, som med största lätthet producerar goda rim och välklingande verser, der orden och fraserne äro allt, men tanvkeinnehållet närmar sig det absoluta intet, äfven om man endast betraktar de diktare, som ha både rim och reson, så måste man medgifve, att en stor de! af hvad de bringa os8 måste betraktas såsom en — om också icke direkt — reproduktion, mera såsom läsefrukter? från den allmänna poetiska litteraturens vidsträckta fält, än såsom något nytt, något för diktaren eget, af honom genomlefvadt. Afven vid mänga ganska aktningsvärda poetiska arbeteu tycker man sig öfverallt förnimma reminiscenser och har en förnimmelse af att författaren med större eller mindre talent, med mer eller mindre egen prägel utmyntar ået diktens guld som han gecom sina poetiska studier insamlat. Under sådana förhållanden gör det ett särdeles angenämt intryck, när undantagsvis någon t äder fram på den poetiska produktionens fält, icke från studerkammaren, utan — om vi så få säga — direkte från lifvet, någon som sälunda verkligen bringar nytt stoff in på den poetiska sllmänningen. Man skulle nästan kärna sg frestad sttpåstå, att liksom ofta de vigtigaste uppfinvin sar göras af personer, som icke egentligen äro män af facket, eå kommer det verkligt nya inom poesiens område icke från estetici ex professo. Författaren till det arbete vi här anmäla hörer till ?Plekmännen? i estetiskt-litterärt hänseende. Hans ungdoms och mannaålders studier och arbeten ha varit egnade åt en anvan än ordets konst, åt dem mest materiellia af de sköna konsterna, den fom med sträng regelbundenh t, med det skarpaste iakttagande af mått oc . ordning sträfvar att i de råa, döda massor, som hopas till en byggnad, uttala ett id-inuehåll. Med ett sinne, öppet för det poetiska i naturen och i lifvet, har han mottagit starka intryck at båda, men har icke varit i tillfälle att genom daglig och stundlig litterär produktion utvexla dessa intryck i poetiska skiljemynt. Han har haft tid att iänka och känna för sig sjelf, att låta sina tankar och intryck klarna, och vid mognad ålder framträder han nu med ett poetiskt förstlingsarbete, som mäktigt anslår alla poesiens vänner ge nom en sund och kraftig realism samt genom ett verkligt mästerskap i formen. Det är en stor sällsynthet, att en skald hos oss fraraträder med en produkt af sådan omfattning, utan att förut vara bekant för den stora allmänhetec, utan stt ha utgifvit åtskilliga häften ungdomsdikter?, Pskaldeförsök? o. s. v. De större arbetena bli derigenom mindse öfverraskande; ty anloppen dertill, de särskilda beståndsdelarne, känner man på sätt och vis redan, och så är det ofta. blott den yttre kompositionen och formen som man finner ny, under det författaren tillika oftast mer eller mindre medvetet är ett språkrör för ider och intryck, som redan :lifvit gemensam ependom. Här — i fråga om Luisella? och dess författare, psevdonymen Acharius — är förhållandet annorlunda; vi fiona här ett skaldskap, som hemtat sin näring ur åskådningarnes, lifvets egen outtömliga källa,