STOCEHOLM den 16 Jan Ryska czaren har tagit afsked af det gamla och invigt det nya året med att foga ännu en länk till dea kedja af våldshandlingar, genom hvilka han föresatt sig att utrota eller russifiera den polska nationaliteten, på samma gång som han trampar under fötterna, jemte sina polska undersåters rättigheter, äfven sina traktatsenliga förpligtelser emot de europeiska makter, som för femtio år sedan på Wienkongressen, mot vissa vilkor, till honom öfverläto konungariket Polens krona. Vi ha förut under vår utrikesafdelning, enligt telegrafunderrättelser, redogjort för de ?re ormer?, såsom det i den officiösa ryska stilen heter, hvilka från och med den ryska nyårsdagen i år administrativt införlifva konungadömet Polen med det moskovitiska eczarväldet och utgöra den formella fulländningen af, det slutliga inseglet på det ödeläggelsens verk, till hvars föremål Alexander II utsett det polska folkets nationelt-politiska existens. Det ligger så till vida ingenting öfverraskande i dessa åtgärder, som de redan länge i en befallande ton predikats af den till sin ursprungliga vildhet restaurerade mongoliska andans öfversteprester, t. ex. Katkof, Moskvatidningens ryktbare redaktör. De äro ej heller, i och för sig betraktade, af det slag att de kunna antagas skola väcka de europeiska folkens medkänsla i sådan grad, som de öfriga tilldragelserna under den sista treårsperioden af Polens långa passionshistoria. Men de äro ej desto mindre väl värda att besinnas, de äro framförallt ytterst betecknande för den tids hela anda och karakter, öfver hvilken vi alla borde akta oss att yfvas, när vi kalla den vår tid. Det har fordrats prejudikater af näfrättens herravälde, bevis på det europeiska samhällets samvetssömn, intyg om industrialismens och feghetens makt öfver samtiden, sådana som de sista par åren lemnat, innan sjelfherrskaren öfver å0 millioner menniskor vågade underteckna de tre ukaser, med hvilka han tror sig utplåna Polen ur folkrätten, ur den internationella politiken, och flytta det utom Europas gränser. Då. han lemnade mötet med kejsar Napoleon i Stuttgart i September 1857, yttrade han till sin omgifning i en ton, som oförstäldt röjde, hur djupt det vänskapliga och förtroliga vädjandet till traktaiernas och mensklighetens bud sårat honom: man har vågat tala till mig om Polen?. I detta ögonblick, sedan svärdet fätt obehindradt sönderhugga så mångr skrifoa och oskrifna förbindelser, fruktar man ej meri Petersburg några protester från-de europeiska makterna. På kongressen i Wien 1814—15 uttalade sig såväl Tngland som Frankrike för upprättandet af en oberoende polsk stat under egen dynasti. Alexander I var till en början eller låtsade vara ej alldeles ovillig att bifalla denna plan, Preussen deremot visade ej någon dylik svaghet, men den tredje deltagaren i det stora folkmordet, Österrike, gick till och med längre än vestmakterna. Först för några år sedan fick man full kännedomcm de österrikiska planerna, då ctt märkvärdigt memorandum, som furst Metternich den 2 November 1814 förelagt kongressen, inflöt i en af engelska kabinettet är 1863 underhuset meddelad blå bokt rörande 1814 och 1815 årens underhandlingar om Polen. I detta memorandum yttras, att Österrike är beredt att samtycka till återställandet af en fri polsk stat, och föreslås principielt, att dess gränser afpassas efter Polens område före. första delningen, samt subsidiärt — emedan man förutsåg, att ryska hofvet ej skulle vilja inlåta sig på ett sådant förslag — att det polska riket finge samma utsträckning, som det hade år 1791. Österrike var således villigt att afstå Galizien, och dess initiativ gaf. upphof åt den engelsk-fransk österrikiska trippelalliansen af d. 3 Januari 1815, som var riktad mot den omättliga preussisk-ryska glupskheten. Som bekant återstillde tyvärr Naoleons återkomst från Elba enigheten melan de fem stormakterna och dermed varl polackarnes öde besegladt. Emellertid skulle, , 1 kraft af de traktater, som den 3 Maj 1815 I slötos mellan de tre delande makterna, j Polen i hela sitt omfång. från 1772 fortfarande på visst sätt utgöra en enhet (seglatsen på floderna ända till deras utlopp skulle vara fri för samtliga pygpare ä nys ; betecknade område, ochinga hinder läggas i vägen för handelssamfärdseln), och detta ej blott med hänsyn till vissa materiella anelägenheter, utan ock i nationel mening. :y såväl de anförda traktaterna som kongressens slutakt af den 9 Juni stadga, att de tre delande makternas polske undersåter skulle ha representativ författning och ?nationella institutioner?. ir Det är alltför väl bekant, för att här behöfva upprepas, huru de tre makterna, synnerligast Ryssland, respekterat dessa förpligtelser mot sina polske undersåter och mot deltagarne i Wien-kongressen, samt huru polackarne gång efter annan med vapen i hand sökt värna sitt språk, sin religiösa tro, odling, lif ochegendom, kort sagdt sin tillvaro, mot ett system af förtryck, som är ensamt i historien, en förening af tartarisk. råhet och tysk doktrin. Medan förtyskandet af Preussens polska länder går raskt framåt, under den preussiska byråkratiens ledning, ha deremoti de polska länder, som lyda under czaren, det polska elementet, såsom i kultur det ryska vida öfverlägset, visat en sådan motstånds