MICLOCED PRIEST Rättegångsack Pollssaker. Målet angående häktade A. G. Hallberg. Såsom vi förut omnämnt, blef för kort tid sedan förre handlanden A. G. Hallberg ställd under tilltal i poliskammaren, derför att han under loppet af år 1865 skulle tillgripit diverse pretiosa från bokhållaren Herman Blomqvist. Hallberg blef, efter med honom hållet förhör i poliskammaren, i häkte inmanad och målet remitterades till rådhusrätten, på hvars fjerde afdelning det lottades. Derstädes förevar i lördags en långvarig ransakning, som började på förmiddagen samt slutade först mellan kl 5—6 e. m Angifvelsen mot Hallberg innehåller hufvudsakligen följande: I Februari månad 1865 hade mamsell. Lundmark samt en fru Ahlberg kommit till ett fruntimmer vid namn Timotheisson, bo ende på Söder, samt hyrt rum för en mansperson. Denne -hade derefter inflyttat hos Timotheisson under namnet Lundmark samt äfven låtit Timotheisson polisera sig under denna benämning. Hos Thimotheisson bodde förut bokhållaren Blomqvist och de båda hyresgästerna gjorde snart bekantskap med hvarandra. Lundmark fick till en början låna Blomqvists guldur samt erhöll sedermera Blomqvists tillåtelse att belåna detsamma, emedan Lundmark behöfde penningar. En kort tid derefter kom Blomqvist hem, då han i sin chiffonier saknade en sig tillhörig urkedja af guld. Han blef deröfver bekymrad och underrättade Timotheisson om förhållandet, hvarefter båda sökte kedjan, utan att få rätt derpå. Följande morgon kom Timotheisson in till Lundmark, och dä tal uppstod dem emellan om den förkomna kedjan, yttrade Lundmark: Bed Blomqvist komma in, skolljag lära honom bättre taga vara på sina saker.? Enligt Blomqvists påstående, skulle Lundmark nu för honom erkänt, att han tagit kedjan i förvar, men då Blomqvist begärde att återfå densamma, undanskylde sig Lundmark till en början dermed, att han utlånat kedjän till sin bror, bagaregesällen Hallberg, men slutligen skule han vidgått, att han pantsatt den, men bedtBlomqvist ej göra någon affär af saken, hvarpå Blomqvist ingått, sedan han återfått pantbeviset. Blomqvist hade derefter den 4 Okt. hyrt sig rum i en annan närbelägen egendom, och der hade ur hans gömmor förkommit en s k. klackring af guld, en dukat samt två medaljer den ena af guld, den andra af silfver. Så snart han märkte denna förlust, angaf han saken för vederbörande polis å Maria vaktkontor, under förklarande att han misstänkte Lundmark för tillreppet. Som han emellertid ej ville göra någon Bestämd angifvelse mot denne, beifrades saken ej af polisen, helst Blomqvist förklarade, att han först 1 godo skulle söka uppgöra affären med Lundmark, hvilken han ej ville bringa i olycka. Blomqvist hade sedermera äfven erhållit pantbevisen å dessa saker af Lundmark, men sjelf nödgats utlösa de pantsatta effekterna. Detta är hufvudsakliga innehållet af den anifvelse, som nu blifvit framställd mot Hallberg, vilken, såsom förut är nämndt, under den tid han bodde hos Timotheisson antagit namnet Lundmark, under hviiket namn Blomqvist skulle känt honom ända tils för kort tid sedan, då han upptäckte att den fö-egifna Lundmark ej var någon annen än f. d. handlanden A. G. Hallberg. Hörd öfver angifvelsen har Hallberg bestridt densamma till alla delar, samt såväl muntligen som skriftligen uppgifvit, att Blomqvist, hvilken i hemlighet skulle känt Hallbergs rätta namn och under den ifrågavarande tiden ofta behöft penningar, anlitat Hallberg om lån samt såsom säkerhet derför lemnat honom ifrågavarande pretiosa med tillätelse att pantsätta dem och såmedelst göra sig betäckt, hvarjemte Hallberg sökt göra troligt, att den anklagelse Blomqvist nu riktat emot honom vore en gemen anläggning af poliskommissarien Per Cederborg, hvilken ville hämnas på Hallberg, emedan denne låtit åtala Cederborg derföre, att Cederborg olagligen låtit inmana Hallberg i häkte. Till bemötande af Hallbergs skriftliga och muntliga anförande i saken, ingaf Blomqvist till en början en skrift, hvari han bestred Hallbergs uppgifter, anförande bland annat. att det skulle vara beqvämt för en hvar, som tillegnat sig andras tillhörigheter, om den tilltalade kunde fria sig från anklagelsen derigenom, att han påstod det målseganden varit honom skyldig penningar, samt att den tilltalade erhållit det tillgripna godset såsom pant. Derjemte förklarade Blomqvist, att han icke angifvit saken för Cederbrog. Genom annan person hade denne sistnämnde fått käanedom om Hallbergs beteende mot Blomqvist, hvarefter Cederborg inställt sig hos Blomqvist och begärt upplysning om förhållandet dem emellan. . En mängd vittnen voro till lördagens. förhör inkallade, men innan dessa fingo företräde, tillspordes, poliskommissarien Cederborg, hvilken äfven uppträdde såsom kärandepart i målet, i hvad egenskap han gjorts detta. Härpå genmälde Cederborg, att han hos rådhusrätten mot Hallberg fullföljde målet med yrkande om ansvar å Hallberg för de smädelser och beskyllningar denne under ransakningen framkastat mot Cederborg, Anledning till att Cederborg nu bidragit att få Hallberg häktad, uppgaf han vara dels sin skyldighet såsom polistjensteman, dels det förhållande att han genom denna: rättegång hoppades få ådagalagdt omständigheter, som inverkade på utgången af det mov honom af Hallberg väckta åtalet och slutligen derföre, att Hallberg vore en person, som i poliskammarens diarier stod antecknad såsom den der åtskilliga gånger varit tilltalad för svek och bedrägeri, samt att Cederborg ansett, att en gräns borde sättas för en dylik persons vidare tilltag. Hallberg uppläste härefter en längre skrift, hvimlande af smädliga utlåtanden mot sin medpart Blomqvist och de af denne inkallade vittnen, af hvilka han sökte jäfva flere. Dessa jäfsanmärkningar blefvo sedermera dels af Hallberg återtagna dels af rätten ogillade. . För att styrka påståendet, att Blomqvist haft penningtransaktioner med Hallberg samt godtent Tunn at donna da ifrågavarande effekterna