sta steget till den tyska enheten, med förhoppning att freden skall upprättbållas åtminstone öfver verldsutställningen i Paris, men på samma gång med allvarsamma bekymmer för den konstitutionella frihetens bevarande, enär det nordtyska författningsförslaget, sådant det konservativa partiet utfunderat det, i hög grad sätter densamma i fara. I mitt förra bref af den 22 December fäste jag redan uppmärksamheten på dessa vådor. Småningom har äfven för den tyska pressen, i hvilken tyvärr ofta litteraturen är mer representerad än politiken, en aning uppstått om hvad som står på spel. Med en tioårig budget i Nordtysklands blifvande författning skall ett årligt militäranslag af 66,000,000 thaler för en fredsarme på omkring 300,000 man undanragas all parlamentarisk kontroll. En normalbudget skall äfven fastställas för marinen. Vidare skola tullarne och flere skatter likaledes ställas till presidial-maktens, d. v. s. konungens af Preussen förfogande. Härigenom förlorar det blifvande definitiva parlamentet sina vigtigaste konstitutionella rättigheter, och den preussiska statsförfattningen skall på en omväg lyftas af sina dörrhakar. Otvifvelaktigt röjer sig här en djupt anlagd plan, som är riktad mot våra konstitutionella statsinrättningar. Man erfar vid detta tilfälle en för blott få personer bekant händelse, som går tillbaka ända till mötet i Gastein den 2 Augusti 1863 mellan konungen af Preussen och kejsaren af Österrike. Denna sammankomst föregick omedelbart furstekongressen i Frankfurt, på hvilken Österrike genom sina ryktbara eller beryktade reform-akter ville lyckliggöra Tyskland med en författning. Kejsar Frans Joset. sökte förmå konung Wilhelm att deltaga i kongressen. På den tiden hade den inre konflikten i Preussen rörande armåreformen nått sin höjdpunkt. Kejsaren af Österrike anmärkte, att om Preussen antog reformekterna, skulle det derigenom befrias från sina inre svårigheter. Det heter nemligen i art. 14 i denna mönsterkonstitution, att om en öfverenskommelse med det delegerade parlamentet om budgeten icke kunde åstadkommas, skulle den föregående periodens budget förbli gällande till dess en sådan öfverenskommelse ernåtts. Detta är, såsom l: man minnes, sanktionen af den så kallade ?Lickentheori? (junkrarnes teori, att konungen i förekommande fall skulle kunna suppleera grundlagen), som föresväfvade de preussiska konservativa under konfliktåren såsom idealet för budgeträtten. Med detta universalmedel skulle Preussen botas för sina inre sår. När sammankomsten i Gastein var slut, försäkrade de österrikiska diplomaterna på alia orter, att kejsar Frans Josefs föreställningar hade gjort stort intryck på konung Wilhelm, samt att det var säkert, att Preussen skulle deltaga i furstekongressen. I Berlin verkade väl två partier för detta deltagande: det ena, hiars medelpunkt kronprinsens omgifning var, var icke inPy i de österrikiska planerna och fruktade Preussens isolering. På andra sidan gjorde det konservativa partiet under inflytandet af sina sympatier för ett förbund med Österrike en påtryckning i riktning mot Frankfurt. Men grefve Bismarck motstod dessa dubbla impulser, hvilka hotade att ställa Preussen medvetet eller omedvetet under österrikes caudiniska ok. En längre tid stod vågskålen och vägde, och l. grefve Bismarck måste erbjuda sig att taga . afsked för att genomdrifva, att konung Wilhelm icke reste till Frankfurt. Preussen gjorde Österrike schack och matt inför allmänhetens ögon derigenom,; att det, i stället för den delegerade församling, som den österrikiska reform-aktenlinneböll, föreslog ett parlament ur allmänna direkta val för utarbetande af en förbundsförfattning. Denna handling räknades alltid grefve Bismarck till stor förtjenst. Men om nu konungen måhända vanns för parlamentet derigenom, att detta skulle ega en ännu ringare parlamentarisk kompetens än delegerade församlingen, löjlig i åminnelse, skulle dock ministerpresidentens förmenta förtjenst visa sig i en ganska betänklig dager. Med den ryska nyårsdag n den 12 Jan. skall Polens namn upphöra att finnas till. Härom lemna de sednaste underrättelserna om de förberedda ukaserna intet tvifvel öfrigt. Under andra förhållanden i Europa skulle dessa åtgärder sannolikt ha framkallat en stor storm. Men nu äro makterna j:. upptagna af andra frågor, och en stor osäkerhet hvilar öfverallt öfver förbindelserna mellan de särskilda kabinetterna. Man tviflar derför ockeå mycket på, att några protester ekola framställas af makterna, allraminst några gemensamma. Och sålunda skall finis Polonie sannolikt snart ha anslutit sig till det förflatoa årets fullbordade fakta. Men det skall likväl icke med belåtenhet ses af den europeiska fri-. hetens vänner. Rysslands politik har äfven i den orientaliska frågan framträdt på ett betecknande sätt: Furst Gortschakoffs spel vid det ru mäniska valet af prinsen af Hohenzollern. till furste var ganska slugt beräknadt. Till en början satte sig kabinettet i Petersburemot detta val. Men som det sedermera visade sig, skedde detta blott för att fritaga Ryssland från ansvar vid denna tilldragelse. Få snart de öfriga makterna -hade uttalat sig för prins Karl, stadfäste Ryssland valet inom 24 timmar. Ryssland gladde sig i hemlighet öfver, att fördraget i Paris ensidigt förändrades. Detta vilja nu vestmakterna förekomma, och de ha väckt fråga om en ny konferens i Paris, för hvilken den turkiska iåvestituren åt fursten af Rumänien skulle meddelas, på det att konferensen skulle kunna sanktionera densamma och sålunda ändra fördraget i Paris. Ryssland har hittills vägrat att deltaga i denna konferens. Det vill icke räcka sin hand till åtgärder, som skulle förhindra ensidiga öfverenskommelser mellan Ryssland och Turkiet midt under en europeisk kris, t. ex. vm upphäfvande af Svarta hafvets neuraliseriog. Hvad beträffar tidningärnes underrättelser om herr von Beusts förslag i den orientabhs3kta frågan. så äro de minst savdt förtidioa.