ALD, KÅLITTGAIT CLL VÄLLGET YLILIG fil 3 TEL BAT, Ve IG vilket jag, såväl som hvarje fosterlandsvän, hyr det lifligaste intresse. Ni har först behagat! öta er på det af mig yttrade ordet alla?, då l g nämnde, att mina åsigter torde befinnas dej: de af alla, som med någon uppmärksamhet ; ljt vaderbörandes åtgärder med afseende på l: aturitetsexamen. Besynnerligt, att en man, j: ed det omdöme, ni säkerligen besitter, rimligts kunnat antaga, att jag skulle varit nog föräten att vilja påstå, att vid det anförda förållandet intet, alldeles intet undantag skullel unna ega rum. Det har i sanning icke varit in mening. Ni anför edra elementarlärare?: ch tänkande skolmän?; deremot kan jag an-l. ;ra mina. Det enda ni således kanske uträttar r att jag, då jag vid min förra uppsats nedsrifvande, icke hade den förmånen att känna r, som väl också med uppmärksamhet följt veerbörandes åtgärder, ändrar uttrycket alla till de fleste? eller något dylikt, men dermed viner ni i sjelfva verket intet. Härom blir också lott en ordstrid, jag vill derföre ej längre up ehålla mig härvid. Vidare behagar ni yttra, att jag önskar lifligt IUbaka den gamla goda tiden, då ämnena till Ira största delen utgjordes af s. k. allmänna mnen, d. v. s., anmärker ni, moraliska sentener, ordspråk, visstumpar o. s. v.? Min herre, vånne ni icke här bedömt mig orättvist? Lika trängt som ni ogillar jag det gamla sättet för aturitetsprofven. Men, för att fästa mig vid dra ord, vill jag börja med hvad ni sist sade, emligen hvad som menas med allmänna ämen. Man borde kunna vänta af den man, som tgifver dessa ämnen, att bland de s. k. allnänna, kunna uttänka några andra än just ordpråk, sentenser och visstumpar?, ehuru äfven eribland lämpliga kunna väljas. Men om nu ckså dessa få utdömas, så erbjuda de allmänna mnena ett så rikt fält, att passande ämnen ordspråken, sentenserna och visstumparne förtan lätteligen torde kunna finnas. Om sådanas illvaro tyckes ni sjelf icke vara i okunnighet, lå ni skrifver, 7o. 8. v., fastän ni för effektens kull blott utsätter ordspråk, sentenser och vistumpar?, hvilka utgöra, så att säga, en lägre, ler, om ni vill, högre afdelning af de allmänna imnena. Vidare vill FS att jag framställt nmärkning mot det förhållande, hvari ämnena örekomma, utan att derföre, som ni säger, påtå att de allmänna ämnena borde ha öfvervigen; jag har endast velat framställa, att sådana ifven borde förekomma, och för att visa, attjag cke kommit upp med något alldeles nytt, nämnde 8 i förbigående, att sådana förut uppgåfvos i psala. Ni yttrar, att man nu har för grundsats att välja ämnena inom ynglingens studiekrets, inom cretsen af de kunskaper, med hvilkas inhemtande van under närmast föregående tid varit sysselsatt.? Men, min bäste herre, tillåt en ödmjuk råga: hvarför följer man då icke i allmänhet lenna grundsats? Jag för min del vågar annars påstå, att de ämnen, som utgifvas, förråda en stor okunnighet hos vederbörande med afseende på ?de kunskaper, med hvilkas inhemtande yngingen närmast föregående tid är sysselsatt. Eller i hvilken skola tror ni t. ex. att historien så studeras, att ynglingarne på 6 timmar och med de fordringar, som nu ställas på ett studenttema, kunna skrifva en fullständig karakteristik öfver Oliver Cromvel och hans regering, eller att följande ämne kan nöjaktigt behandlas: I hvad mån har Sverges läge och naturliga belägenhet varit gagnelig för civilisationen i detta land ?? eller naturhistorien så läsas, att de utmärkande grunddragen hos Lapplands flora kan utgöra ett för behandling lämpligt ämne; ämnen alla ur den sednaste höstexamen. Min herre, jag bugar mig för er lärdom, men tror sannerligen icke, att ni förmår sätta er in en studentkandidats ställe; tag Eklunds och Palmblads historia, Anderssons botanik, de utförligaste läroböcker, som i anförda ämnen begagnas, till basis och försök sedan att skrifva. Uppställ icke fordringarne för en abiturients kunskaper efter edra egna, utan tag de tillfällen han haft för sina kunskapers inhemtande, hans läroböcker i betraktande. Föröfrigt synes mig att någorlunda känna till en sak, en historisk tilldragelse o. s. v. icke vara alldeles detsamma, som att deröfver kunna skrifva en utförlig afhandling. Ni tyckes vilja bestrida sanningen af mitt påstående, att de historiska ämnena, i förhållande till de öfriga, äro för många, och anför, att af omkring 9 ämnen ungefär 3 eller 4 pläga vara historiska. Jag hänvisar e till sista höstexamen, der ni skall finna, att af 8 ämnen de historiska voro 6. Jag förstår hvad ni vill invända: Det var vid en höstexamen; då plöga ämnena vara färre och det vanliga förhållandet dem emellan också ej så noga iakttagas. Ja, äfven härom ville jag nämna något. Ämnena ha verkligen vid höstexamina varit icke ens så många som vid denna, de ha oftast varit mycket färre; men hvad skäl kan man då ha att om hösten utgifva färre ämnen än om våren? Är det derför att färre lärjungar då pläga anmäla sig till examen? Aro då icke ämnena utgifna såväl för den enskilde som för alla examinandi samtlige? Eller behöfver den enskilde färre ämnen till sitt val, derför att färre då på samma gång anmält sig till examen? Eller ändtligen, är det kanhända vederbörandes afsigt att, genom att försvåra examen om hösten, söka afskräcka ynglingarne från att då försöka sma krafter? För min del kan jag härtill icke finna något rimligt skäl, såvida det icke får sökas i vederbörandes beqvämlighet. Vi gå vidare: ?Er tycks Lilligt, säger ni, att historien har någon öfvervigt; må så vara, men mig tycks, ni ursäktar väl, denna öfvervigt allt för stor, för att kunna benämnas med det tonlösa någon, då man betraktar antalet afämnena och de icke-historiskas beskaffenhet, om hvilken sednare omständighet jag nyss nämnt något. Slptligen, för att alldeles nedgöra mina anfall på de historioxa ämnena, har ni anfört några uppgifna sådana; men, min herre, tillåt att jag fäster er uppmärksamhet på, att ni hörvid begått ett fel, hvarigenom edra citater blifva af noll och intet virde; ni har nemligen lösryckt ett ämne här och ett der ur seiskilda examina, i stället för att visa att hvarje examen i och för sig erbjuder tillräckligt med passande ämnen. Att man icke här och der bland de ämnen, som alitsedan det nya sättets för studentexamen införande utgifvits, kan finna ett och annat lämpligt, har jag icke bestridt. Er anmärkning, alt väl samma ämne kan ut: göra föremål för en lärd prestmans behandling, som en studentkandidats, är fullkomligt rikti men ni torde väl medgifva att äfven något afser ende får görag vid ämnet! En lärd prestman kan väl alltid behandla det ämne, som en studentkandidat kan, men icke alltid en siadentkandidat det en lärd prestman kan. Visserligen har ni velat antyda, att man får göra afseende på afhandlingens blifvande beskaffenhet och att man vid det sednare fallet får minska sina for dringar; men måone det icke är förnuftigare att välja ett ämne, som studentkandidaten grundligt kan behandla, än ett hvaraf han blott förmår göra en ytlig framställning? Vidare är domaren öfver despa scripta alltid nöjd med en ytlig behandling? : Hvad det angående ett teologiskt Kjune fällda yttrandet beträffar, som så mycket tycktes uppväcka ert löje, behöfver jag troligen blott citera ämnet hvarom det yttrades, föratt både ni och hvar och en annan skall anse min anmärkning befogad; ämnet lydde: Förutsätta de dogmatiska skiljaktigheterna mellan den lutherska och ka. tolska kyrkan några olikheter med afseende på I uppfattningen af Guds egenskaper?. Visserligen har pi varit nog försigtig att skrifva: det nekas icke, att äfven svårare ämnen förekomma; men skulle ni icke kommit sanningen närmare, om niibetraktande af de öfriga sagt: det nekas icke sårare förekomma? ; föröfrigt