ÖFVERSTE EVRARD)). JULES SANDEAT. Allt eftersom öfversten fortsatte läsningen hade m:me de la Varenne från det mest upprörda tillstånd öfvergått till ett slags vildt lugn som nästan gränsade till känslolöshet. Man kunde nästan säga att hvarje ord bragte i dagen en oväntad uppenbarelse. Förvåning, förvirring hade småningom släckt febern i hennes blick. Hennes ögon veko från papperet som Evrard läste, och hon hörde på ända till slut, orörlig, med sävkt hufvud, Om det finnes något tvifvel qvar i ert sinne, så är brefvet undertecknadt?, sade öfversten, sedan han slutat läsa. Utan att vända sig om, utan att säga något, tog m:me de la Varenne brefvet som han räckte benne och kramade ihop det under stum vrede. Hyarthän vill ni komma?? frågade hon slutligen med skälfvande röst. ?Jag har skrifvit det der brefvet till er; hvad ämnar ni draga för slutsats deraf? Anser ni det som ett brott af. mig att jag ej tänker, ej känner som jag tänkte och kände för tjugo år sedan? Min mors maktspråk förekom mig då tyranniskt. I dag finner jag att hon hade rätt; i mia ordning är jag nu mor. Är det mitt fel om jag har lefvat? Anser ni ej erfarenheten för någonting ?? Erfarenheten... Och det är ni som åberopar den?, återtog Evrard häftigt. ?Nå väl, tala — hvad har den lärt er?... Ni är mor och ni har lefvat, säger ni; hvilka lärdomar har ni fått af lifvet? Har den väg, ni följt, fört er till lycka? Har det giftermål ni gjort, utfallit så väl, att ni ville tvinga er dotter att följa samma väg, vill öfverlemna henne åt samma slumpensovisshet?? Det giftermål jag ingick hade åtminstone den fördelen att det ej blef någon källa till villfarelser. Känner ni många giftermål af böjelse, hvarom ni kan säga detsamma?? Och det är ni!... O elände! utropade öfversten och slog sig för pannan. Detkommer då olyckligtvis en stund då man ej påmianer sig sin ungdom för annat än för att förneka och skymta dess minne! Bom ung krossas man emot hindren, och lävgre fram .y Se A. B. n:r 1—5 och 7.