j tråkig, isynnerhet gerom en något stark moraliseringsiusta, som rycktals gripit författaren, och hvars alster, nägra uttänjda dialoger, ej synas tillkomna sä all-ele3 (utan ansträngning?, för att begagna vaktmästar Jonssons älsklipgsnttryck. Denna komiska figur utgör onekligen den bästa i stycket, ehuru kanske skildrad med någon öfverdrift. Hans kupletter tillhöra det mycket roliga slaget och vittna om samma goda lynne och fyndighet som vanligt hos författaren, med något större koncentrering än tillförene. Också utgöra de skämtets glanspunkter liksom handlingen i rörligt lif och folklig lustighet når sin höjdpunkt i andra akten eller tamburscenen. Den i tredje akten uppdykande, ganska skickligt förberedda förvecklingen, skulle vara ännu muntrare, om den till sin grund vore rimligare. Oaktadt dessa och flera svagheter, låter emellertid stycket se sig med nöje, hvartill det goda utförandet i ej ringa mån bidrager. Br Hodell, som sjelt ger Jonssons tacksamma parti, föredrager sina kupletter med mycken komisk styrka och roar äfven i sitt spel, ehuru khan ännu tyckes lida of sina excesser som ?Lundströmt.