kall, till hvuket ViO lirån början uppmana honom och som hans kärlek för Maria, han vänskap för Cid, hans ömhet för Spanie; åd!ägga honom som en pligt. Han förestäl ler derför, på föregifna skäl, de bäda gaml för hvarann under diktade namn och lä dem att värdera hvarandra ömsesidigt sam afböjer, när upptäckten af hans list ske och ett utbrott förestår, genom sin öfver talning detta och sammansluter ändtliget deras hjertan, som så länge varit af lifvets passioner åtskilda. I detsamma anlände Maria, d:ifven af ångest för den fara, hvar hon tror fadrens lif sväfva, men blott föl att finna försoningen genomförd och sjelf : kärlek öfverlemna sig åt don Ramiro, som den välförtjenta, ljuiva lönen för hans ger ning. i ha här endast angifvit handlingens hufvuddrag, med förbigående af de flera händelser och personer, som tjena till dess utfyllande och alrundning, såsom Cids andra dotter Christina, hennes kärlek för prinsen och slutliga trolofning med grefven af Barcelona o. 8. v. Fiera af dem äro in. galunda derför episodisks, utan ingripa tvärtom i hufvudhändelsen, hvarför den förebråelse för osammanhang och planlöshet, man gjort stycket, synes oss fullkomligt oberättigad. Hvad som snarare skulle kunna anmärkas mot anläggningen är, att den saknar en bestämd personlig medelpunkt, kring hvilken handlingen skulle röra sig, samt att vissa tilldragelser äro mindre väl motiverade, än deras egendomlighet fordrat. Så framförallt Christinas hastiga omvändelse från Ramiro till Ramona, ehuru effektfull och vacker än den scen är, bvari den sker. En annan svaghet i planen är, att handlingens afslutande ej sker på en gång, utan dels i tredje, dels i fjerde akten, något som visar, att den kunnat bättre genomarbetas, eller rättare, att Christinas gestalt bort mer lefvande ingripa i handlingen, än nu är fallet. Ett bizarreri, som verkligen stör, är duelten mellan Maria och Ramiro i slutet; också saknas den i det tryckta tyska originalet, och är således ett sednarey på effekt beräknedt, tillägg. Med undantag för dessa minadre säkra punkter synes oss anläggniagen ganska fast och väl genomtänkt, och det hela har med sin jemna gång och sina kraftfulla vändningar onekligen cn fläkt af spanska romantikens anda, på samma gång det genom sin hållning och ton erinrar om de stora tyska dramaturgerna, framförallt Goethe, uten att på minsta sätt kunna anses som efterbildning. I karakteristiken är författaren ej fallt så stark som i plananlöggningen, hvilken tydligen för honom varit hufvudsak. Dermed vilja vi dock ej ha sagt, alt några svårare missteckningar eller inkonseqvenser förefinnas i densamma, endast att personerna ej äro uppfattade med samma bestämdhet och på åskådaren verka med samma klara kraft, som handlingen och åtskilliga biand dess scener. BSvagast förekommer oss Alfons och Christina (ty Alvar och Ximene äro mer bifigurer) isynnerhet den sednare, som dock enligt titeln bort vara en hufvudperson. Förmodligen har författaren snart funnit svårigheten att äl henne förläna större betydelse, utan att verka störande på handagens enhet, och derför koncentrerat sin kraft på Maria, som också derigenom blifvit styckets originellast tänkta och bäst utförda figur. Dernäst tilldrager sig Cid vår uppmärksamhet. Försattaren har, synes 0ss, med stor lycka ätergifvit den stolta hjelteandan, den sanna ridderligheten och kraften hos denna det spanska folkets yppersta representant och älskling. Skada endast, ati det folkliga element, mon så ogerna saknar vid hans sida, ej fått något uttryck eller i någon scen framhållits. Afven Ramiro är icke illa tänkt och tillvinner sig alitmer vira sympatier. Hans försoningsverk i sista akten, isynnerhet hans föreställniog till de båda gubbarne, tillhör, antalet af de vackraste scener, man får se i något stycke. De öfriga personerna förlora sig mer i en obestämd bakgrundsbelysning. — En af styckets förtjenster är äfven dess på samma gång vackra, flärdfria och enkla språk, egenskaper, i hvilka den ej namngifne öfversättaren har mycken andel. Öfversättningen, som dock gjorts under den aflidne författarens ögon, företer dessutom många förkor(ningar och en del förändria gar, jemförd med tyska originalet. Om styckets återgifvande på vår kungliga scen kan ej vara mer än eu tanke, nemligen att det är särdeles godt och i vissa pertier utmärkt. Främst bland de spelande står hr Dahlqvist, för hvilken Cids herrliga kämpagestalt synes enkom skapad. Också griper han redan från först. ögonblicket äskådarnes intresse; och om detta också lifligare yttrar sig vid ett par af de ställen, der framställningens ädelbet och värme nå sin höjd, så följer det honom likväl i ej mindre grad ända till slutet. Dernäst torde fru Hwasser vinna priset: Marias roll. som troligen är skrifven med afseende på henne, passar också förträffligt för hennes skådespelarindividualitet, och det friska mod, det barnsliga trots, den omedvetna älsklighit, som författaren nedlagt i karskteren, ger hon lif och form på ett i allo tillfredsställande sätt. Fröken Åberg, som fått Chrisiivas mindre tacksamma roll gig anförtrodd, förmår ej i högre mån vinna vårt deltagande för denna svagt tecknade figur. Hennes spel i sednare sceren med Ramon förtjener dock rättvist erkännande. Hr Elmlunds Ramiro, hr Lundberghs Ramon och hr Hapsons Aifons äro äfven skapelser af förtjenst, isynnerhet den försinämnda. Stycket går i öfrigt särdeles väl och är omsorgsfulit uppsatt, slutdekorationen i sista akten, Ontinientes skog i solnedgång, gör synnver: lg verkan och bidrar i sin min till det rena, vackra intrycket af styckets slut. Såväl på grund af denna draomatiska dikts? egna, långtifrån vanliga förtjenster, som af det särdelea lyckade utförandet, anse vioss kunna sluta till, att den skall länge och med heder försvara sitt rum på repertoiren.