STOCEHOLM den 9 Jan. Den franska tonnage-afgiftens fullkom liga upphäfvande för de förenade rikena. På telegrafväg ha underrättelser ingått om en för vårt fäderneslands vigtigaste näringsgren stor och betydelsefull händelse, hvilken säkerligen måste hänföras till de märkligaste resultater, som det någonsin lyckats våra underhandlingar med en främmande stat att åvägabringa i dylika angelägenheter. Det är icke blott hela den omfattande vidden af de å Frankrikes sida gjorda eftergifterna, gom måste förefalla enhvar så öfver all förväntan glädjande och lyckobringande, utan lika mycket den öfverraskande korta tid, hvarpå denna med så många egna svårigheter förbundna fråga her kunnat finna sin slutliga och varaktiga lösning. Vår i en föregående artikel uttalade förmodan, att vårt lands regering skulle af den i Frankrike emanerade sjöfartslagen taga sig en välkommen anledning att öppna pya underhandlingar om tonnage-afgiftens framtida ställning, har således icke blott gått i fullbordan, utan deita dertill på ett sätt och med en utgång, som mycket långt öfverskrider de gränser, till hvilka vi då vågade sträcka våra förhoppningar. Att man endast genom förda underhandlingar och utan allt slags materiel uppoffring åt våra fartyg kunnat förvärfva den fullkomli gaste likhet i rättigheter, hvilkea hittills med så afgjord bestämdhet varit oss förvägrad och för hvars ernående det vill synas som om vår regering redan för längesedan hade uttömt alla de till hennes förfogande stående medel — detta faktum torde väl lemna det mest talande vittnesbörd om den upplysta anda och de grundsatsers reella halt, som varit de ledande vid afslutandet af våra senaste handelsoch sjöfartstraktater. Ty hvar och en inser lätteligen, att det hufvudsakligen är på grundvalen af dessa äldre förhandlingar och under det för vidare koncessioner gynsamma intryck, dessa nödvändigtvis måste ha efterlemnat hos den franska regeringen, som det kunnat bli möjligt att omstämma och öfvervinna hennes förut oböjliga motstånd. Vi vilja emellertid något närmare betrakta den uppgifts särskilda natur, som i detta fall förelåg till vår regerings behandling. Till den i flera afseenden redan mycket olika ställning, en jemförelsevis mindrestat nödvändigt måste komma att intaga under sina underhandlingar med en långt större och mäktigare, kommer ytterligare en för våra sjöfartsförhållanden ganska egendomlig omständighet, hvilken i väsentlig grad hat bidragit att inveckla och försvåra deunda fråga. Den på vår sjöfart lagda beskattningen drabbar nemligen, såsom bekant är, icke blott främmande nationers fartyg, som besöka våra hamnar, utan afgiften betungar icke mindre våra egna, och detta i samma omfång och under alldeles.samma vilkor som de förstnämnda. Andra länders lag: stiftningar fritaga deremot nästan utan un dantag den nationella sjöfarten från de här ifrågavarande pålagor, med hvilka de endast betunga den utländska marinen, och det är i denna bekanta olikhet mellan vårt och de flesta andra länders beskattnings: system som en af. hufvudorsakerna är att söka till de fordom långvariga tvistigheter: na om tonnagefrågans afgörande. Det inses nemligen mycket lätt, huru Frankrike kun: nat med nästan hvarenda sjömakt i Europa afsluta speciella traktater, baserade på eti med det nationella fullkomligt lika stäldt behandlingssätt — hvari följaktligen äfven tonnage-afgiftens upphäfvande varit inbe: gripet — hvaremot en dylik klausul beträf. fande de förenade rikena icke har kunna fritaga Frankrike från de i vår tulltaxa fö rekommande lästetalsafgifter, enär icke ens våra egna iartyg äro härifrån undantagna, Förgäfves har man förnyade gånger i de starkaste uttryck framhållit denna sistnämda omständighet såsom skäl för en större efter gifvenhet å de franska underhandlarnes si da; dessa ha dock icke på något sätt kun. nat förmås att lemna det faktiska förhållan: det åsido, att franska fartyg äro förpligtade att erlägga lästetalsafgifter i svenska och norska hamnar, eller att taga i betraktande, att äfven på våra egna fartyg hvilar samme skyldighet. Man blef då omsider enig om. att för den direkta sjöfarten stipulera en tonnage-afgift (75 cent:), hvilken skulle anses såsom eqvivalent för vår lästetalsafgifli — hvari dock fyrafgiften tillika ver inbegripen — hvaremot. man i afseende å den indirekta sjöfarten beslöt låta afgiften förbli oförändrad såsom förut (4 fr. 50 cent.) I denna ställning stod saken, då den nya lagen emanerade. Man skulle dock mycke misstaga sig, om man läte förleda sig ati antaga, att dennas närmaste syftemål är ati förändra det äldre rättstillståndet, eller ati den på något sätt har velat gynna någon särskild nations flagga. Enligt franska re. geringens bestämda och otvetydiga förklariog, hvilken finnes uttalad i de lagen bifogade motiverna, har denna uteslutande den franska handelns egna intressen för ögonen, då den inbjuder andra sjöfarande nationer att efter det gifna exemplet antaga samma system af fri konkurrens, så väsent