Jag hade ämnat låta vara nog med det här ofvan anförda, men då jag, efter skrif. vandet af förestående, nu erhållit September. och Oktoberhäftet af Tidskrift för byggnads. konst och deruti finner intaget ett yttrande af P. Tanner (kanske vår tids största auk toritet i afseende på siderotekniska förhållanden), som har direkt tillämplighet på den här ofvan afhendlade frågan eller hvad som bör göras för att minska olägenheten af den engelska rälsimporten, så vågar jag hänvisa dem, som häruti önska reda sina åsigter, till just detta Tunners yttrande, grundadi på redan vunnen erfarenhet och hvaruti, land annat, såsom resultater framhålles (sid. 146), att alla staters erfarenhet visat olämpligheten af träkolsjerns användande för beredande af räler (naturligtvis för tyngre skenor; att för Inner Österrike (hvars förhållanden i afseende på jerntillverkning ega i många fall likhet med de svenska) egnar sig icke denna fabrikation? och ?det hade varit mycket bättre och lyckligare att aldrig hafva befattat sig dermed?; att Inner Österrike deremot bort samla alla sina krafter, för att tillverka den massa andra jernoch stålvaror af högre värde, hvaraf nytt eller ökadt behof uppstått och vidare uppstår genom jernvägsanläggningarne. Hvad skulle väl hos oss följden hafva blifvit, om jernverk plötsligt uppstått för tillverkning af räler och deras ästadkommande i qvantiteter, sådane som under tiden för byggandet af statsbanorna per medium årligen åtgått under sista decennium? Närmaste verkan hade otvifvelaktigt blifvit en så betydlig stegring af tackjernspriset, (vi veta huru känslig denna marknad hos 0s8s är) att densamma antinzen omöjliggjort den tillämnade rälsfabrikationen och vållat företagets misslyckande eller ock skulle, genom detta tackjerosprisets etegring, en stor del bruk. grundade på tackjernsköp, fått uppböra. Någon tillökning i landets jernproduktion och export hade då ej uppstått, utan hvad mindre importerats af räler, lika mycket hade sannolikt exporten miaskats af vanligt stånzjern, som ändock plägar erhålla ett pris, hvilket relativt till tillverkoingskostnaden, torde blifvit lika fördelakligt som man kunnat vänta för rälerna. Men emellertid är det påtagligt, att de nu byggda jernvägarne genom transporternas underlättande redan direkte gifvit ett kraftigt stöd ät den svenska jerntillverknin, en, äfveosom att den allmänna industriella utveckling, hvilken af jernvägarne framkallas skall åstadkomma en alldeles ny och hittills okänd verksamhet för jernbruken. Måtte deras bedrifvande komma att ske med idoghet och sparsam omtanka samt ledas af vetenskaplig insigt, och man kan då vänta sig att ökade kapitaler i förening med ytterliare utsträckta kommunikationer skola möjiggöra företag af större omfång och i annen riktning ön man nu bör påtänka. Föreställom oss t. ex. att genom en Fahlu—Frövi bana landets rikaste och tillika billigaste jernmalmer blefve satta i lätt beröring med de på kol rikere bygderna, och man skulle då kunna tänka sig möjligheten af en hatigt utvidgad tackjernstillverkning, utan att lerför behöfde befaras köpetackjernsbrukens andergång, och en rälstillverkning skulle då utgöra ett tillskott utöfver den vanliga årsproduktionen och bli något hvarmed nationalkapitalet åtminstone relativt borde tillväxa. Men, säger man, allt detta kommer för sent eller åtminstone sent. Ja! detta är sannt, men man finner alltid att det icke ostraffadt går an att efvika från konseqvens och aktgifvande på det naturliga ordningsörhållandet i allt hvad som åtgöres. G. Ekman.