ÖFVERSTE EVRARD). r JULES SANDEAU. Jag följde med nyfikenhet hennes minsta rörelser; jag blef rörd, förvånad ända till hänryckning då jag såg henne taga af sina handskar, föra handen till håret, sätta fram sina fötter mot elden, och då hon såg på mig med sina klara blå ögon, dessa ögon som jeg sett slocknade under de halfslutna ögonlocken, blef jag skakad i djupet af min själ. Fröken de Champlieu hade lika obesväradt, som om hon varit hos en bror, från första stund tagit rummet i besittning. Hon gick och kom, undersökte allt, vände upp och ned på allt, retoucherade mina ut kast, och fattande tag i min palett, kastade hon på ett landskap, som jag dagen förut börjat, fåglar, får och träd. Jag frågade mig sjelf om det var jag som var hos henne eller hon hos mig. Emellanåt öfvertygade jag mig om att vi alla tre voro hemma bär och att vi aldrig skulle lemna hvarandra. Ack, en sådan dag det var!... Sådana älskvärda varelser!... Men tyvärr höll ovädret redan på att gå öfver; den förhatliga solen visade redan sitt anlete mellan skyarne. Fröken Marthe, som ej kunde trifvas på samma fläck, hade begagnat sig af det Ierkommande vaekra vädret och gått ned i trädgården. -Jag blef för ett ögonblick allena med hennes vän och detta ögonblick afgjorde mitt öde. Hon satt lutad öfver ett album, hvari hon bläddrade med en tankspridd min; jag satt bredvid henne och betraktade henne under tystnad. Jag såg på henne och det föreföll mig att hon var min egendom, att hennes lif tillhörde mig, att det var åt mig Gud hade återgifvit henne; att då Han lät henne lefva hede Han skänkt mig henne. Jag är okunnig om huru det gick till; jag slöt boken som hon hade framför sig, jag drog den sakta ur henre hand och började berätta allt hvad som hade föregått inom mig ifrån den dag då jag fick veta att hennes lif var i fara; det plötsliga intresse hon hade ingifvit mig; den varma sympati jag 45 SE ÅA. B. nr 1 och 2.