ÖFVERSTE EVRARD. AF JULES SANDEAU. Fem år sednare reste han till Afrika. Uns der dessa fem år hade han ofta besökt bondgården, der man i ordets hela bemärkelse tillbad honom. Sanningen är att allt gic: framåt der i huset från den deg han första gången steg in der; det tyckes som om ungdomen för lyckan med sig öfverallt. Förståndig, verksam och driftig höll fader Cordoau verkligen på att blifva en af traktens rikaste jordbrukare. Han hade en qvarn vid flodstranden och Aubiers tillhörde honom redan helt ochhållet. Den lille Paul växte för hvar dag, och som hans gudfader sldrig kom utan att ha fickorna fullproppade med kringlor, hade han fattat en stark tillgifvenhet för honom. Då Evrard qvällen före sin afresa hade kommit för att säga farväl, hade Corioau och hans hustru gråtande omfamnat honom och den lille gossen hade hakat sig så fast vid hans knän alt man haft svårt att taga honom lös. Det är med de första ungdomsintrycken som med morgonrodnadens skönhet: de äro af kort varektighet. Evrard hade väl ej alldeles glömt familjen Cordoau, men dessa hågkomster hade, småningom bleknande, till slut stelnat i hans minne; hemjandsluften hade ej återupplifvat dem, cch det var först vid åsynen af en enstaka landtgård vid vägen som han kände dem vakoa och åter lefva app i hela deras friskhet och behag: Så behöfves det ofta blott doften af en blomma, en viss ljusskiftning, en suck af vinden för att inom oss väcka en hel bortslumzad verld. Visserligen kan en gudson som man iemnat nästan i vaggan och som man ej återsett på tjugo år ej ) Se A. B. n:r 1.