ÖFVERSTE EVRARD. AF JULES SANDEAU. Det var en stilla, tystlåten man, något melankolisk, oförvägen i striden, drömmande i tältet. Ehuruväl hvarken afnatur eller uppfostran ämnad för vapenlifvet, hade han vid tjugofem års ålder sökt anställning vid en af afrikanska armåns permanenta kårer. Han hade sett sina ungdomsillusioner gå i qvaf på en enda dag; sett förintas en hel framtid af lycka, och då han för första gången kände sig ensam, hade han kastat sig in i armen som i ett kloster. Det var nu tjugo år sedan. Under dessa tjugo år hade han steg för steg vunnit sin befordran, utan annat beskydd än den väluppfyllda pligtens, Fältlifvet eger ganning mer än en likhet med klostret: i styglar passionerna, det bringar ordning smärt; det är en tillflykt för mången sin trösvången missräkning som ej finna innan hanweligionen. Det dröjde ej länge han önskat; nna stränga skola vann hvad snart. Emellerilugn han sökt, infann sig förflutna och tyckörblef han trogen det en förlorad sällhet frföredraga minnetaf han kunnat finna, metir en lycka, som Sädan var öfverste Evräm han ej sökt. kanske förvåna er att ett . Det skulle sinne dolde sig i krigartältet ; Jomactiskt del skulle blifva mer öfverraskad för min det i verldsballret. Han hade ej ällona Frankrike sedan han på allvar lemnade att dessförinnan hade han sålt sitt lilla jord gods och öfriga tillhörigheter. Hädanefte var hela bans ärelystnad den stt få åldra under den sköna kimmel, hvars lugn små ningom sänkt sig till hans hjerta. Han äl skade det yrke som frälsat honom från ho nom sjelf; han hade till och med fattat er sonlig tillgifvenhet för denna jord, som s fort blir ett fosterland för sina besökare.