detta mörka vatten. Och hvem bade gifvit denna besynnerliga order om icke markisinnan Violante sjelf? Det var Violante, Les neven trodde sig viss derom, han igenkände häruti en qvinnotanke. — Man dödar sig icke blott med vapen, sade han för sig sjelf; men derpå bar hon ej tänkt. En barnleksak kan ju till och med blifva dödande i en vaneinni. s hand? Detta var någonting, som den unga markisinnan icke visste. Hon tänkte sig hafva aflägsnat frestelsen från markisens ögon, och andades utan tvifvel lättare i denna stund. Detta rörande barnsliga och fåviska försigtighetsmått visade nogsemt, att hon ej ansåg sig öfvervunnen. Så länge som markisen lefde ville hon ej uppgifva hoppet. — Död eller lefvande, mumlade Lesneven, kommer hon alltid att älska honom. — Och lutande sin panna emot muren, grubblade han. Han försatte sig i minnet åter till de lyckliga dagar då hens bjerta ej var fullt af annat än abstraktioner och hjernspöken. På den tiden älskade han menniskorna, och visade långt ifrån sig tanken på att någonsin älska en qvinna. Hans far, Marius Lesneven, hade, då han talade till honom om kärleken, sagt: — Hvartill tjenar den? — Och dervid hade båda två höjt på axlarne. — Tag noga vara på din frihet, tillade fadren. Och derpå talade de med hvarandra, gubben med sinnet ännu uppfyldt af de fordna. stormarne, upplifvande med sin kraftiga anda det förflutna, ynglingen, skapande med en handling af sin tanke en helgjuten framtid. Fader och son täflade om att åstunda äterupptagandet af det stora verket och rättvisans regeriug; men den gamle Marius var na död; om han nu återvände till lifvet, skulle han väl känna igen denne son, som han uppfostrat med så mycken omsorg, och