Article Image
föga tidsenligt vid julens annalkande — h för afsigt att rentat upphöra både med a äta och att dricka. Jag vet icke om fru arna i allmänhet äro några bokvänner: vä tror jag att det kan roa dem att på d stunder toilettomsorgerna eller hushällsbe styren lemna dem öfriga läsa en bra bok men att ega en sådan torde blott sälla ingå bland deras önskningar. . Snarare då en vacker sjal, en spektakel kappa, ett pytt garnityr, eller åtminston en brosch eller ett armband. Det är di icke för dem herrar bokhandlare annonser: sina praktverk och illustrerade arheten eleganta omslar eller pressade permar oci med rygger förgyllda som diplomaters och hofembetsmäns uniformer. Men se här bland hundra artiga kalendrar, novellhäfter och diktsamlingar, hvilken jalbok man i å funnit företrädesvis passande utt rekommen dera till julklapp åt frunme: Husmanskost. En hjelpreda för spar samma husmödrar. Efter mångärig erfa renhet författad af A. H. Med förord a Onkel Adam. Andra upplagan. Piis 1rd rTmt.? Denna 11la bok — puffar förläggaren — torde vara den lämpligaste en familjefade nu kan gifva sin hustru till julklapp.? I de. efter tidens omständigheter väl in rät? de hushållen skall man således denn: Jul icke bli bjuden på skinka, bringa, tungs ocia korf — de stående rätterna på julbor het i fordomtima, alltsedan den tid då fö reställningen .m Valhalis högsta njutning Tbestack sig i en galt, hvilken hvarje aftor stektes och förtärdes af de sälla gästerna och hvarje morgon slagtades på nytt; — julfägnaden skall den här gången inskränka sig till husmanskost! Jag tror jag betackar mig, liksom den franske handelsresande gjorde, hvilken en gång hade varit bjuden till middag hos en at sina affärsbekantn härstädes, men med uttrycklig tillsägelse at: han tick hålla tillgodo med husmanskost, och ganska riktigt blef serverad med slarfsylta och ölsupa. Så ofta vår fransman se. dermera blef bjuden af sina stockholark affärsvänner på husmanskost lydde be as sva oföränderligen: ?Grand merci, meg jag äte aldrig husmanskost.? Följderna af det till ytterliglet sparsammn lefnadssätt man sälunda vill blaud oss införa ligga för öppea dag: en källarmästare här i Stockholm rymde, nyligen, en annan har slagit vantarne i hordet, en tredje sä ges ha låtit ställa sig under administration. Det kan betraktas såsom en hyllning å det för dagen hersskanda tönkesättet, at det för några degar sedan utkomna prolbladet på den nya romantidningen Idun — ett litet ytterst fint och prydligt profblad för resten — i den främsta al sina blandade rotiser drifver den satsen, att förtä randet af vatten och bröd är ett ufelbart sätt att bii fet. En 25 dygns vattenoch bröd. tittare skulle sälunda efter utständetr siroll vars. mogen för undergående af den Ban tip gska kuren, och vi bestrida visserligen icke att i inbillningskrorten kan pifvas et utomordentligt rikt närirgsämne. Emot den vattenveh brödkost utgifvaren af romantidningen framställer förefaller det i dessa samma dagar inrättade, i Dagbladet annonserade, Tarfligketsförbundets middags. bord med sinu sex rätter uiat, deserien inberäknad, verkligen lukulliskt. Fattiga sex ättev mat — sällskapet har högtidligen förbundit sig att vid sica middagsbjudningar aldrig ha flera — det är dock en undfägnad, nävuas. motsvarande vatten och bröd, och jag begriper sanverligen icke hur det skall kunna gå an att bjuda främmande derpå; jag var ändå för några dagar sedan på en middag, der det blott vankades tre rätter, ?deserten inberäknad?, och det var Aa ganska angenäm middeg. Så kan ett älekvärdt värdskap försoua gästerna med en karflig traktering! Å andra sidan hörde jag i går, på tal om cetta Tartughetsförbund, berättas om en junta, fom häromäret hade konstituerat sig i en af de glada vermländska städerna, och i hvars stadgar ingick len tarflighetsbestämmelsen, att vid juntens vältider icke skulle få serveras mer än en kötträtt. Den person, som ulötvade värdskapet vid juntans första sammankomst, lät lå framsätta en stekt hjerpe för hvarje gäst, och som hjerparne det året voro mycket lyra, fann sällskapet efter den betan det cke vidare vara värdt att hålla på föreskriften um den enda kötriäven. Men på längväggea i hvarenda matsal här i Stockholm kommer denna vinter att gyllene bokstälver läsas den berömda Harpagonska inskrifien: Man äter för att efva, men man lever icke för att ät Kurry. an SE Amore

20 december 1866, sida 3

Thumbnail