Arhålles om införande i Aftonbladet af följande bref: Bästa herr extraordinarie! Er långa artikel i Aftonbladet för i går har jag läst från början till slut — ja verkligen från början till slut. Jag är qvinna ser ni, och som sådan nyfiken naturligtvis att blicka in i de omständigheter, som betinga ert vara eller icke vara. Kanske hade jag dock, ja troligen hade jag snart med en deltagandets suck lemnat er värda uppsats åsido, om ej en rad, der ni nämner qvinnan, spänt min uppmärksamhet och förmått mig att följa edra funderingar. Mw herre! Ni tycks beklaga er, att ni får anstränga alla edra krafter, ja månaen gång öfveramstränga dem, utan att ens detta alltid hjelper. Det vore synd att söka fråntaga er ert martyrskap, annars kunde jag säga er, att i Stockholm mångfaldigt flere qvinnor finnas, hvilka, ehuru på relativt samma bildningsgrad som ni sjelf, få från ungdomen hela sitt lif igenom både anstränga och mången gång öfveranstränga sig för att på ett hederligt sätt uppehålla sin tillvaro, utan att de klaga sin nöd (det vore lönlöst) och utan att en inkomst af 1000— 3000 rdr hägrar för deras framtidsblickar. Nej, må ni gerna behålla äran att vara en martyr, ja extraordinarie martyr om ni så vill; men kasta då ej heller fram någon slags insinuation om, att edra ansträngningar icke bära någon frukt, just derföre att qvinnan i vår tid gör anspråk på att försörja sig med annat än nålen. Fy, min herre!... Ni är åtminstone ej en vår tids man, Förflutna tiders skråanda tycks snarare ha så bekajat er, att jag knappt vet, om ej mina or i fall jag skulle ge er en lexa, åstadkomme sa ma verkan som krut på harkrank eller döda kiåkor — ni kan sjelf välja hvilketdera epitetet som bäst passar. Vet ni, jag tror att jag med tystnadens vältalighet lemnar er. Lucie. P. S. Innan jag ännu gömt ofvanstående i brefkuvertet, veknade mitt hjerta och jag vill derföre ge er ett godt råd. Riksdagen skal! snart sammanträda, Laga då att ni får in en motion, i hvilken föreslås, att närmaste graden under de ordinarie tjenstemännen i alla verk, ej blott de kollegiala, bildas af en enda stor renskrifvarkår, hvilken innesluter i siz både examinerade och icke examinerade. Medlemmarnes antal bör naturligtvis vara obegränsadt, men arbetet betalas väl, helst med lön, t. ex. efter ert förslag, 500 rår om året åt hvar och en som ställer sig i kårens leder. Eller bättre, för att hindra alltför många att anmäla sig, borde kanske kåren delas i ordinarie renskrifvare, sådana som ej kunde flyttas upp i något af verken, med andra ord de oexaminerade, samt i extraordinarie renskrifvare, d. v. s. de examinerade. I så fall borde naturligtvis lönerna jemkas till förmån för de sednare; ty billigt är ju, att staten företrädesvis uppmuntrar dem, hvilka hon förut skänkt en god uppfostran såväl i skolor som vid akademien. — Vi qvinnor skola tilläfventyrs fresta på att komma än i samma renskrifvarkår; men jag ber er på förhand, bli ej ledsen, om några at oss verkligen uppträda med anspråk på att försörja oss med pennan i stället för med nålen. Ni sjeli lider ju ingenting deraf; ni har er gifna inkomst som extraordinarie, under det vi nöja oss med ordinariernas lön eller rättare med en del deraf; ty statens regel är som ni vet: om en qvinna utför ett arbete lika godt som mannen, bör hon ega rättighet att få en del af det värde som åsät-. tes mannens arbete. En ganska riktig och billig grundsats, ty qvinnan kan så lätt umbära en hel hop, som vore omöjligt för manhen, exempelvis tobak och viner. . Men mitt P. S. har redan blifvit alltför långt, jag måste afstå från nöjet att gilva er ännu ett godt råd. I få ord kan jag dock hinna säga er, at! när ni väljer exempel för att bevisa riktigneten af ert påstående, att en hop andra unga män än extraordinarier, då de slutat sin kurs och träda in på praktikens bana, äro i en långt lyckhgare ställning, ni bör förut öfvertyga er om, att alla exemplen passa för ert ändamål. I hopp att ni söker genomdrifva min föreslagna motion och att såväl riksdagen som Kongl. Maj:t inse dess billighet och gilla densamma, hvarigenom jag får den utmärkta hedern att tillhöra samma kår som ni, tecknar jag mig Er kusin Lucie. Stockholm 13 Dec. 66.