I känna svenska farvattnen desto bättre. Fö It lallmän rakning kunna dessa transportfarty it under vissa örhållanden vara mycket gag e. I nande och ännu mera så, ifall befälhafvarni 2-1.) blifvit uppfostrade, att blott lita på lots. ir! Bestämmelserna uti ofvannämnde interims 0I förordning af 1858 blefvo likväl i åtskillige fl delar ytterligare skärpta genom kungl. för 1, ordniogen af den 9 Juli 1862. Uti denne SI nådiga förordning bar man ändtligen gifvi rubrik åt ångfartygens skatt till lotsarne: den kallas: infartspenningar?. — Alldeles som om farlederna tillhörde lotsarne, De I föregilves hafva varit att bereda ångbåtsfar. -)ten en lindring, då men medgaf att när lots flej begärdes skulle fartyget erlägga ungefär tI ligen half afgift under namn af infartspenningar. En bland anledningarne till efterjgilten var dock att om alla kuståogfartyg ) hvarje resa begärde lots, så måste lotsper ) sonalen snsenligen tillökas, Det var dern före klokare att blott beskatta fartygen och eltillåta dem lotsa sig sjelfva. Såsom ett litet exempel huru rättvist denna lotsiaxa är uppgjord må anföras, ott enligt 3, momentet 2 skola farlyg, som begagna sig af befri-Ilsen från skyldigheten att taga lols, då de komma från öppen sjö, erlägga, onder benämning af irfartspenningar, en af. gift, utgörande, en fjerdedel af hvad lotstaxorna bestämma, räknadt, då fartygen in? ) går till lossningseller destinationsort från I det afstånd i öppna sjön utanför första lotsI plats, der lots bör möta ankommande farItyg, till näst derefter följande eller andra I lotsplatsen i iarleden?. Nu böra vi först underrätta våra läsare att omförmälda fjerdedel af lotstaxorna egenligen är hälften af Tlotspenningarne, ty inrikes gående fartyg Ibeta:a endast hällten af texan för utrikesjiarten. Ehuru förordningen har tvenn olika (axor äro dessa upprättade efter tycke och smak för de olika farvattnen och ej efter uteller inrikes gående. Om ångfartyg erlögger infartsefgiit, beräknad från öppen sjö till Pandra lotsstationen?, så uppkommer deraf ej alltid lättnad i jemförelse med att erlägge full afgifi för lotsniug till första lotssiationen. Hvar kap man söka billighetsgrunden för en dylik godtycklighet? Om ej helt enkelt uti den rådande äåsigt, t man bör taga hvad som tagas kan af ängbätsfartes emedan den numera förmenas vara af så underordnad betydelse att man icke ens anser frågan förijent af en allvarligare granskning eller utredni I aiseende på fyroch båkaf kronan må anföras att uti 1858 års kongl. kungörelse 16 mom. 5 förordnas att ängfartyg, ehvad det gär till ineller utrikes : ort, erlägger afgift för hvarje hel resa så li eom barlastadt fartyg?. Enligt ett annat ger barlastade fartyg hälften afl!l j ; : Lue MM de stadgade afgifterna. Till och med denna billiga lindring upphäfves i 1862 års förordning, som bestämmer att ångfartygen, sävida de hefva några få läster gods, skola anses lastade. Dertill må läggas att äfven )1 ångfartyg, hvilka aldrig komma i sigte af någon fyr, mäste erlägga förberörda afgift. ! Angbåtsfarten har äfven varit utsatt förs andra pålagor. Vi vilja nu icke ingå iun-4 dersökning buruvida hamnafgifter böra u 1 tagas bäde af fortyg och last eller blott aff lasten. Men om hamnafgift skall erläggas !l för fartyget, så är det solklart att man bör ! tillämpa den princip man erkänt i Dan-k c r 1 e i mark, att ett 50 lästers fartyg som medför 10 lästers last till en hamn erlägger afgift såsom om det vore ett 10 lästers fartyg. För denna åsigt uttalade sig det sista nationalekonomiska mötet i Stockholm enhälligt. t Tillkomsten af hamntexor är mycket olika, ! men i allmänhet har regeringen beviljat hvad städerva begärt utan att inlåte sig påle hvarken rimligheten af de ifrågasatta afgif. I terna eller på någon slags reglering i sin helb het af hamotaxorna. Den mest fullkomliga a godtycklighet har äfven här gjort sig gäl-h lande, och har någon påpekat uppeobaraFP orimligheter, så har vederböraude myndig-e het blott tagit för gifvet, att man ej bör fästa afseende vid uppgifter af den som är i seken intresserad. — Detta behändiga sätt att undanskjuta frågor faller sig vida beqvämare än att utreda dem. Hamntexorna utgå efter olika grunder, såsom pr pyläst än 2Ye öre t. o. m. 60 öre. pr hästkraft från 2 öret. o. m. 10 öre. pr ängfart. från 75 öret. o. m. 10 rår. allt efter kommunalmyndigheternas olika iskådningssätt. Dessutom olika för hjuloch; propeller, oaktadt fartyget, som framdrifves, ) ir lika stort, Åtskilliga städer hafva g-nom hamutaxorna tagit för sig att sjöfarten nödgas söka sig andra vägar, Säkert är utt när reseturer uppgöras pödgas man tillse, tt ej samma stad för ofia anlöpes, ty ehuru), rafiken skulle vinna om lägenheter funnos, m äsom med jernvägarne hvarje dag, så lägser hamntaxorna och andra afgifter för le ut få gå fram?, häremot oöfverstigliga ,, ninder. T Kongl. förordningen angående mätning af! ki randelsfartyg af den 21 Dec. 1865 jemtelo Congl. kungörelsen af den 29 Maj 1866 iufi refatta genomgripande förändringar i Eepps Ik nätningen. Hvad propeller-ånvgfartyg beräffa, hvars former särmare likna segelfar. at yes, torde det nya mätningssättet hafva lr sifvit ett noggrannare resultat; men att vilja Ik hjulåogfartyg tillämpa samma grunder, ua ;ynes vara slideles opraktiskt; de flesta hjulra ingfartyg hafva blifvit genom ommätningar fö å betydligt större, att deras respektive bede älhafvare aldrig kunnat drömma sig möjuj igheten af att gå till sjös med dylik last. m 71 bafva ock sew intyg, utfärdade af tro-lal järdige män, deröfver att ett större ångfarde yg intagit last enligt nyss erhållit mätbref)K ch att derefter hjulviogen befunnits ligga ra ndast 8 tum öfver vattenytan samt att bafi igtningsmännen ansett orimligt gå till sjös fö ned så lastadt fartyg. När man ihågkomeg ner att alla våra hjulingfartyg tillika äro assagerarefortyg, så är det oförsigtigt bemyndiga genom öppet mätbret befälhafvare att intaga så mycken last, att ingen asurance-förening skulle vilja assurera hvar en fartyg eller last, om någon skulle der; ned vilja gå till sjös. Myndigheterna borde narare tillse att intet fortyg, som tillika til örer passagei.are, må varda öfverlastadt))b narare än att deriill uppmuntra. Det äraf åledes tydligt att det nya mätningssättet hb cke gifver något sannt resultat, såvidt detYS ngår hjulångfartyg; men i ettafseende har de esultatet icke låtit vänta på sig, och det är ni örhöjda afgifter för den lastdryghet, soml8t rv. obefintlig annorstädes än i mätbrefvet,n xempelvis må anföras, att ångfartyg, som !y ör hvarje resa tillförene erlade fri 166 rdr, nu erlägga 453 rdr, Py os n 5 8 164 0.8. Vv. Ja, åtskilliga ångfartyg i Sundet skulle! afva nödgais genast upphöra, sävida ej) anska regeringen till danska ångbåtsfarens fördel intervenerat med anledning af etta besynnerliga prof på grannsämja. Åt-fö killiga hamndirektioner hafva funnit de för)m öjda afgifterna så orimliga, att de tvekat si ppbära dem i hela sin utsträckning. Läsadj en inser nog, att då hamntaxor och andra B, den 9 Juli 1862 fö