TIOCUerua nade achn man Ireintradi, SO: genom sina utmärkta gåfvor såsom språkforskare skulle sättas i stånd att lemna alla materialierna fullfärdiga till det påföljande! målsträfvandet?, och med hvilken ett nytt kapitel — om man så vill, det andra — derföre skulle börja i den norska målagitationen. Detta var skolföreståndaren Ivar Andreas Aasen från Söndmöre, hvilken först i flera år understödd af Videnskabernes Selskab i Throndbjem, derefter med lön ur undervisningsväsendets fond samlade det rika stoff, som han på ett så mästerligt sätt har bearbetat företrädesvis i sina två förnäm-s:a arbeten: ?Det norske Folkesprogs Grammatik? (1848; andra upplagan utgifven 1864) samt Ordbog over det norske Folkesprog? (1850). Till och med för vetenskapsmän, som icke allenast hade studerat vårt fornspråk, utan äfven haft tillfälle att bli förtrogna med det språk, som lefver på allmogens läppar, var det en öfverraskning att se, hvilka skatter här blifvit bragta fram i dagen, och det är i det afseendet betecknande för den sensation Ivar Aasens upptäckt väckte — ty en upptäckt var det verk. ligen för de. flesta — att se huru en man sädan som professor P. A. Munch, hvilken, såsom här ofvan nämndes, hade börjat med strid mot de norskhetsifrande Pspråkförderfvarne?, huru till och med han — hvilken till på köpet icke var någon särdeles entusiastisk natur — i sin anmälan af Ivar Aasens arbeten (i Langes tidskrift, 2:dra delen, 8. 287) lät bänföra sig till att yttra, att en upphöjelse af vårt folkspråk till skriftspråk, eller uppställandet af ett norskt. skriftspråk, i det väsentliga öfverensstämmande med fornspråket, men begripligt för hvarje bonde, hvilken har användt hälften så mycken flit på att lära sig stafva, som han nu måste använda för att lära sig danska, ej allenast hör till blott och bart tänkbarheternas kategori, utan till och med är temligen lätt? — ett yttrande, som han sedermera säkerligen gerna skulle ha tagit tillbaka, då målsträfvandenas ständigt allt längre gående anspråk åter bragte honom till besinning. Ty nu hade det blifvit möjligt för de radikala norskhetsifrarne att framställa sitt nya och i sjeifva iden onekligen mycket storartade anspråk, anspråket på införande af det s. k. ?landsmålet?, ett normalspråk, som Ivar Aasen konstruerade ur de befintliga folkdialexterna; och till hvilket han framlade mönstret i sina ?Pröver paa Landsmaalet i Norge (1853) och ?Nor ske Ordsprog? (1256), samt i de två små arbetena sångspelet ?Ervingen? (1855) och diktsamlingen Symra, tvo Tylfter med nya Viser? (1863). Från Ivar Aasens uppträdande skiljer språkrörelsen sig mycket skarpt i två riktningar: på ena sidan mot landsmålet?, på den andra mot ett närmande till talspråket och genom detta till de båda andra skandinaviska språken. Midt emellan dessa ytterligheter går skriftspråket hos våra bästa författare sin jemna och säkra gång framåt. Ionan vi emellertid öfvergå till att närmare karakterisera dessa båda riktningar, må det tillåtas oss att kasta en hastig blick på några arbeten, dels vetenskapliga, dels skönlitterära, som författats på en bestämd folkdialekt, icke i ändamål att upphöja denna till allmänt skriftspråk, men. likväl kraftigt inverkande på icke blott det mera begränsade målsträtvandets, utan hela det språkliga sträfvandets? utveckling. Det blir här nödvändigt att återvända till periodens början (omkring 1846) i afseende å hvardera af dessa riktningar; men då den tidrymd, inom hvilken vi röra oss, blott omfattar de sista 20 åren, kunna vi kanske tillåta oss denna frihet, i stället för att strängt följa den kronologiska ordningen. Intresset för allt hvad som angick folklifvet och dess historiska förutsättningar hade på denna tid vaknat till ett märkvärdigt kraftigt lif; en egen ?norsk historisk skola? hade uppstått, hvilken iP. A. Munch och R. Keyser fann sina mest framstående representanter; i början af 40-talet hade en egen Forening til norske Fortidsmindesmeerkers Bevaring? blifvit bildad; de första resultaterna af en vetenskaplig granskning af folkdialekterna voro offentliggjorda; folksägnersa hade blifvit upptecknade af Asbjörnsen och förgen Moe, och år 1853 utkom presten M. B. Landstads stora samling af Norske Folkeviser?, nästan alla samlade i ett enda distrikt, Thelemarken, från hvilket redan år 1858 dåvarande filologie kandidaten, nuvarande professor Sofus Bugge gjorde en intressant efterskörd af Gamle norske Folkeviser?. Från Valders hade år 1850 en skollärare Anders E. Vang meddelat en samling ?Gamla Regle aa Rispo, och året derpå gjorde Östgaard i sin ?Fjeldbygd? den läsande allmänheten bekant med den österdölska dialekten i nåra bifogade småberättelser, till hvilka två år sednare slöt sig en på samma dialekt skrifven dikt Österdölen hemkommen fraa Amerika?. Året förut hade ett af de djerfvaste, men tillika — tillåt mig till trots för all den smälek, hvarmed det då möttes — lyekligaste försök blifvit gjördt att införa uttryck och vändningar ur folkspråket i skriftspråket. Jag tänker här på den rikt begåfvade och lärde throndhjemske rektorn F. M. Bugges öfversättning aflliadens tre första sånger, i hvilken just den naivatet, som folkspråket besitter, i så utmärkt grad visade sig egnad att återgifva grundtonen i den homeriska dikten. Bugge, som med sin rika humanistiska bildning förenade en skarp blick för nutidslifvets anspråk och ett lifligt intresse för det vaknade folkliga lifvet, bör äfven ihågkommas såsom den, hvilker man till stor del har att tacka för, att Ivar Aasen blef satt i stånd att lösa sin stora uppgift. Samma år hade ?Selskabet til Folkeoplysningens Fremme? blifvit stiftadt, och redaktionen af dess tidskrift ?Folkeveonen? uppdrogs åt en skollärare vid namn Ole ig, hvilken vi längre fram skola återfinna under Knudsens tana, men som likväl gerna lupplät Folkeveonen för åtskilliga dialektstycken, af hvilka vi från tidskriftens första tio år — Vig redigerade den till år 1857 — kunna nämna dikter af A. Reitan, Gjeetlugutin? af 5. A. Sexe och Resahodje? af O. G. Ueland, gzamt — närmast på landsTmsålet — nrof nå en norek saca af E. M.