i Norge födda skalders diktsamlingar iran åren omkring 1820 i handen, så är det i spräkligt afseende intet och, hvad sjelfva idterna angår, mycket litet, hvarpå man kan märka deras icke-danska ursprung. Detär alldeles samma kraftpatriotiska glädje öfver ett försvunnet tidehvarfs herrlighet, samma orubbliga naivetet i afseende å nutidslifvet, som utgör kännetecknet på den gemensamma litteraturens sista heroer, och det är efter dessa samma mönster som diktionen är formad, den prosaiska såväl som den poetiska. Omkring år 1830 inträffade, såsom sagdt, en brytning; i det politiska lifvet var det första kapitlet slut och ett nytt öppnadt, hvilket på storthinget år 1833 uppenbarade sitt mest karakteristiska drag i bildandet af den 8. k. bondeoppositionen. Men ieke blott här, utan äfven i det sociala lifvet och förnämligast i litteraturen kunna vi med lätthet upptäcka spåren af den nya anda, som då började röra sig i sinnena och inbläsa lif i de stelnade formerna eller också spränga dem och skapa nya. Hvad nn språket angår, till hvars utvecklingshistoria vi denna gång måste söka inskränka oss, huru frestande det än kunde vara att gripa litet djupare in i det rika materialet till en skildriog af denna omkastning, så var det äfven fram emot denna tid som man först började vilja icke blott häfda åt detta ett eget namn, utan äfven påtrycka det en så i ögonen fallande nationel prägel, att det verkligen kunde förtjena namn af norskt språk i motsats till danskt. Saken var för resten den, att man gjorde anspråk på det separata namnet, innan språket sjelf hade inträdt i någon separatistisk utveckling, och man kunds således år 1828 se professor juris H. N. Steenbuck rycka ut till en häftig fejd mot en författare i den danska månadsskriften ?Athenze, som hade tillåtit sig att beskärma sig öfver den besynnerlighet, som män ofta stöter på i vissa norska skrifter, att ett epråk, som, så länge det funnits till, burit namn af det danska, nu kallas det norska? — en fejd, som utspann sig till ett ordentligt vetenskapligt krig mellan Steenbuck och den berömde danzeka språkforskaren R. Rask. För öfrigt måste Steenbuck sjelf i tysthet medgifva, att på den tiden verkligen icke något lefvande norskt skriftspråk fanns, i det han slutade med att ?bedja om detta enda, att vi åtminstone måtte få behålla namnet Norge och norsk?, likasom han sjelf måste tillstå, att ?det danska inflytandet i Norge i intellektuelt afseende efter den politiska föreningens upphäfvande snarare hade tilltagit än aftagit?. Till detta, till anspråket på ett särskildt nma för något, eom ännn icke egde något slags specielt kännetecken — en språkkarl sådan som M. OS. Hansen hade t.l ex.. fullkomligt rätt i att benämna en läroI bok, som han ämnade utgifva till skolungdomens bruk, försök till det danska språkets syntax? — inskränkte sig derföre den första språkagitationeny till dess ett par år sednare under den uppståndelse, som, hvad litteraturen beträffar, kulminerade i2Demringsstriden?, de första försöken gjordes att i upparbeta det norska språket till något mera ; än ett blott och bart namn. Här som öfverallt, der det på de åren var något på färde, var Henrik Wergeland med, och det är från hans hand, man i en afhandling med titela Norsk språkreformation? har den tidens språksträfvandens program fullständigast utveckladt. Afhandlingen var ett försvar för den språkreformation, som Wergeland sjelf i praxis långtifrån dref med synnerlig hvarken ifver eller konseqvenser, men mot hvilken dock bland andra P. A. Munch hade funnit nödvändigt att nedlegen i: en något bornerad protest i en artikel i dar (1833) såsom ole derfning?. Så entusiastiskt det Wergelandska programmet än är skrifvet och så rödt radikalt det än onekligen förekom den tidens ott och bart språkförkonservativa, kan det dock af våra nuva-l) rande ?målsträfvare? icke betraktas såsom annat än ett tillryggalagdt stadium, då det endast fordrar ett jemat och moderat — men l visst icke alltid i de exempel Wergeland anför, smakfullt — upptagande af vissa ord, ja, till och med går in på, att motståndarnes, de konservativas, kontroll kan ha sinl goda sida såsom en damm mot öfversvämningen af Pströmmar af odugliga ord?. Men l. såsom hans nyaste biograf — H. Lassen il sitt intressanta arbete ?Wergeland och hans samtid? — anmärker, som Wergeland var alltför mycket skald för att befatta sig med grammatizaliska eller lexikala undersökninar af det ämne, hvari han hade att prägla l. sitt tankelif, så följde deraf, att han oförvarandes kom bort ifrån denna tendentiösa förnorskning; han tog likasom andra skalder språkämnet sådant som det låg färdigt . till begagnande, och med sin förkärlek för det ljudbeteeknande?, onomatopoietiska, kommer han, då han väljer ett uttryck, som icke hade infödingsrätt i det förhandenvarande språket, till att i hastigheten bruka särskildt norska och främmande ord, om del. blott ha nämnda företräde. Sådana ord som ?Gespenst, Geist?, ?gesvint? falla af det skälet lika lätt i pennan för honom som t. ex. snygg, skratte?, stupe? — båda slaen för det de ha en karakteristisk klang?. lott en enda gång försökte Wergeland att begagna folkspråket, oemligen i Langeleiken, en Kranda af Digtninger i Dölemaal? (1842), hvilka för öfrigt ingalunda, hvad diktionens skönhet angår, kunna mäta si med hans samtidiga, sednaste arbeten på skriftspråket t. ex. ?Jan var Huysums Blomsterstykke? eller ?Den engelske Lods. Att Wergeland genom dessa arbeten såväl som genom hela sin författareverksamhet kraftigt bidragit till utvecklingen af det skriftspråk, som vi nu snart med någon rätt tro oss kunna gifva det särskiljande namnet Mnorskt, det är något, som ingen norrman skall kunna förneka — dock framträder detta hos honom långt ifrån så i ögonen fallande som hos den rad af författare, till hvilken vi nu skola öfvergå. Inbegriper man under ?målsträfvandet? icke allenast det oberättigade sträfvandet att basera litteraturen på ett alldeles nytt Pljandsmål, utan äfven det berättigade arbetet för att efterhand upptoga det bästa och brukbaraste af folkspråket, då fions det knappt någon — vid sidan af BjörnstjerneRiärnsona — som har så stor andel i detta