sin salong för alla ogifta oadliga damer, som hittills tillhört hennes societet, på det att hon åtminstone der oförkränkt må åtnjuta den titel, som i många år utgjort hennes glädje och stolthet — ?sedan den sista skymten af hopp att blifva kallad hennes nåd? försvunnit, tillägger onkel Gösta. — ?Har väl menskligheten blifvit en hårsmån bättre — frågar tant — sedan alla jungfrur blefvo mamseller och alla madamer upphöjdes till fruar?? — ?Visst icke — medgifver onkel Gösta — men menskligheten har bestämdt icke blifvit sämre, och det är ju redan ganska mycket.? Den märkligaste nyheten är dock obestridigen att en politisk martyr plötsligt uppträdt i vår hufvucstad. Han gör ej anspråk på deltagande, men fordrar, och med full befogenhet, mer uppmärksamhet än den der vildmenniskan från Eldlandet, som visas i den allra lättaste sommardrägt vid Stortorset. Sin martyrkrona har han icke förvärfvat i Venedigs blykamrar, på Spandau, i Cayenne eller å Waxholms fästning, utan här i hufvudstaden, och på det komfortabla Hötel Rydberg. Ifrågavarande martyr är — expeditionssekreteraren C. W. Ringborg, som sjelf dragit försorg om sin pinohistorias offentliggörande i en särskild broschyr, försedd med den pikanta titeln: ?Om den svenska Censuren?. Då jag ej vågar tillsända farbror sjelfva broschyren — den unde ju bli konfiskerad — så vill jag redosöra för dess innehåll. Att hr Ringborg varit offer för en lika mystisk som fullstänlig censur, deducerar han till komplett evidens. Deduktionen är onekligen ganska curiös, men allraminst lika originel som et sätt, hvarpå han skildrar sitt martyrkap. Förhållandet är att br R., som sedan gra år slagit ned sina bopålar på Hötel tydberg, i anledning af Marsoroligheterna 864, producerade en artikel, med rubrik: Några frågor till Stockholms Polismynd:gweter?. Till författarens stora förvåning unde den hvarken i Stockholms Dagblad ler Dagligt Allehanda intagas Svårigheer mötte till och med att få den tryckt i ;roschyrform, men då dessa genom förfatarens okufliga energi — ty den har aldrig yfvergifvit honom — blefvo öfvervunna, då ran med den renaste fadersglädje såg sin ippsats väl häftad och skuren, och då den kulle spridas bland massan af nationen, ör hvilken han i parentes sagdt hyser den ljupaste missaktning — så mötte äfven ditribueringen stora hinder. Bokhbandlarne ,efunnos vara några omedgörliga bestar. Men detta obehag var endast en liten böran på den serie af motgångar, som derefter nötte hr R. Han var, och är för resten invu, den mest deciderade motståndare till epresentationsreformen. Hrr Flacks och Creffenbergs vrede i apledning af nämnde eform var allenast lameens Yrede i jemföelse med hr Ringborgs. Han beslöt naturigtvis att krossa reformförslaget och dess. pphofsmän medelst en broscbyr, som han callade Tvifvelsmål?, riktad mot den blifvande riksdagsordningen, och till stöd för landets monarkiska styrelseform?, hvilken ,estämdt sväfvade i lifsfara. Ingen var lerom så fast öfvertygad som hr R. För att efordra broschyrens spridning, anslogs bejållningen deraf till de fattiga inom hvarje ommun, der den blef försäld; men bok vandlarne ville åndå icke sälja broschyren. Vågra uppgåfvo att ingen hade velat köpa len, och andra lemnade ändå snäsigare svar. )em till stor harm och hr R. till motsvaande förnöjelse, blef han dock af med fem! usen exempiar. Men i alla fall mötte två vedervärdigheter, som för en man med så oleriskt temperament gingo härdt till sines. Först och främst gjordes försök — påtår hr R. — att framställa honom ?som tt med allt, både inom naturen och menskigheten, missnöjdt original, en varelse, bevojad med en gränslös egenkärlek och i visst fall knappt tillräknelig? — och vidare Irabbades författaren af det ändå större nissödet, att hela tidningspressen — ?den isla tidningspressen!? — helt och hället gnorerade hans skrift. Det är också onekigen bra förödmjukande, det der: att göraj ig så mycket besvär och stor kostnad, att vilja rädda monarkien, att rida spärr mot adikalismens hydra, och att af den endast nötas med en — jäspning. Men hr R:s politiska tortyr var ännu icke vå långt när slutad. Centralreformkomiten itfärdade den bekanta adressen till allmäneten. Hr R. hastade nu att skrifva en ny oroschyr med den pikanta titeln ?Allmänna Välfärdsutskottet och De Vilseledda? — ty van ansåg nu laglösketens tillstånd? hafva npträdt; han var öfvertygad att komitens itgärd innebar Pen af de största våsnr för samhällets framtida trygghet och Gen hestående ordningens upprätthällande?. Och detta måste i tid sägas rent ut. Men tyvärr ! samma hallsstarrighet hos bokhand arne, samma indolens hos tidningarre — ar BR. ?lemnades i ro7?. Det var hela tucsen för hv R:s mod att vilja öppna ögonen på de ?vilseledda?, på den okunniga hoen?. Kommo så petitionerna med de 59,000 inderskrifterna och med minst lika många anledningar till grämelse för hr R.; dessa beredde sig lyckligtvis ett utlopp uti en ny broschyr: Omröstningen och Folkviljan?, hvilken mot all förväntan, culigt förtfattaers egen naiva uppgift, mottogs af press och bokhandel med en fullkomlig — dödsLystnad?. . Han tappade dock ej modet och öfvergat än mindre sin vackra föresats att rädda fö derneslandet, oaktadt det är befolkadt med dessa afskyvärda radikaler, bokhandlare och Pden stora ckunniga hopen?. Trött vid broschyrskrifveriet tillverkade han en ny politisk lifräddningsboj, som blef kallad Deputationerna?, hvilken dock endast mot betalning? upptogs i Dagligt Allehandas neutrala afdelning. Visserligen låg deri er källa till glädje. Författaren var nu viss om att åtminstone detta hans pennefoster skulle bli läst, bokhandlarne till stor harm: Men så kom den 5 December. Visserligen smektes hans öra och tjustes hans känslor af flera riddarhustalare, med hvilka han fullt harmonierar, men så mäste han ock höra på talare, som ej blygdes yttra, ?att