STOCEHOLM den 30 Nov. Franska pressen sysselsätter sig naturligtvis mycket med kejsarinnan Eugenies förestående resa till Rom. Den demokratiska Opinion nationale yttrar om denna sak följande: ?Om det läte sig göra att hos en person, beklädd med en offentlig karakter, afskilja dess enskilda tankar rörande officiella åtgöranden, skulle vi ej tillåta oss någon inblandning från vår sida angående bedömandet af H. M. kejsarinnans handlingar och vi skulle vördnadsfullt böja oss för denna så naturliga och hedrande känsla att vilja skänka tröst åt en gammal man, som kommit till det sorgliga slutet af en situation, ur hvilken han ej kan reda sig och så mycket mer olycklig som den blifvit hvad den är just genom hans eget förvållande. Men kejsarinnan kan i detta fall ej skiljas från qujnnan. Hennes handlingar ha en betyelse, som förpligtar henne, hennes rang medför åligganden; det är ej henne tillåtet, såsom det sknlle vara för hvarje annan fransyska, att hängifva sig åt sitt hjertas entusiasm. Hon är suveränens maka, den utsedda regentinnan. Hon har redan två gånger, under kejsarens frånvaro, utöfvat den suveräna makten. Hon år på alla sidor invecklad i politiken; hennes handlingar hafva en offentlig karakter, hennes mått och steg tolkas och kommenteras af opinionen och bevis på sympatier från henne äro eringshandlingar. et är ur denna synpunkt kejsarinnans resa till Rom inträder på den politiska kritikens område; det är ur denna synpunkt man måste ursäkta och rättfärdiga det omdöme vi ämna fälla öfver denna resa, i det vi betrakta den uteslutande såsom en politisk döemonstration af kejserliga regeringen, säsom en högtidlig handling, besluten i konseljen, med ett Pestämdt mål i sigte. Hvilken är i Rom den officiella politiken, den af franska regeringen erkända? Efter femton års ockupation, efter tålmodigt gifna råd, som hallstarrigt visats tillbaka, har franska regeringen beslutit — det är nu två år sedan — att göra ett slut på en situation, som ställde regeringen i öppen motsägelse mot hennes egna gruudsatser; hon slöt med Italien konventionen af d. 135 September 1864, genom hvilken hon förband sig att hafva dragit sina trupper från Rom efter två års förlopp, mot det att Italien å sin sida förpligtade sig att icke anfalla eller låta anfalla det som återstode af påfvedömets politiska makt. Meningen med denna konvention är fullkomligt klar. Frankrike, trött af atti Rom vara beskyddare af en politik, som det kastat öfver bord hemma hos sig sjelf, och hvilken det ej till något pris skulle tillåta att återkomma, har ej velat öfverlemna påfvens verldsliga makt åt den starkares eröfringslust. Frankrike uppställde garantier mot alla angrepp och beslöt att lemna påfven ansigte mot ansigte med hans undersåter, att låta honom bli utsatt för de faror, som väntar den regering, hvilken vägrar att hålla jemna steg med sin tid. Detta är ett experiment, som bör göras ärligt, utan någon yttre påtryckning, det vare sig af Italien för att omstörta eller af Frankrike för att upprätthålla institutioner, rörande hvilkas förtjenster befolkningen i de romerska staterna är ensam kompetent att uttala sig. Det är på det att detta experiment må kunna genomföras fritt, som de franska trupperna draga sig tillbaka. Om, såsom de klerikala tidningarne påstå, romarne tillbedja sin rege ring, så får man ju se huru denna regim bibehåller sig och fär framgång utan något stöd af utländska bajonetter. Men om i dess ställe, såsom vår tro är, romarne begärligt söka komma i besittning af friheter, hvilka iugen nation i våra dagar anser sig kunna undvara, nemligen rösträtt och representation, pressfrihet och kontroll öfver statsutgifterna, offentlighet i domstolsväsendet 0. 8. V., så kan man våga hvad som helst på, att de efter våra truppers afmarsch skola göra sig i ordning att få njuta af dem och att deras regering nolens volens blir nödsakad att gifva dem dessa friheter eller låta dem sjelfva skaffa sig dem. Antingen har konventionen af den 15 Sept. till mål att sätta i gång detta högtidliga experiment eller också betyder den ingenting, men då är den blott en mystifikation,; som är ovärdig två allvarsamma regeringar. Då sakerna stå så, vilja vi söka förklara kejsarinnans resa till Rom under nuvarande förhållanden, utgående från synpunkten, att ingen deri vill eller kan se helt enkelt ett privatföretag. Hvarföre drager Frankrike den 15 instundande December sina trupper och sin fana från, Rom? Det är för att vara frånvarande från Rom, för att vara opartisk vid den erfarenhet, man kommer att vinna der, för att lemna påfven full frihet i hans afslag och romarne i deras yrkanden. Men om kejsarinnan stannar qvar i Rom efter våra truppers afmarsch, kan man väl då säga, att Frankrike är frånvarande, att det icke utöfvar någon påtryckning, att det icke på något sätt blandar sig i saken? — Skola icke romarne betrakta kejsarinnans närvaro såsom ett ingrepp i deras rättigheter, en hotelse mot deras rättmätiga anspråk; och hvarföre då draga bort vår fana, hvarföre hemkalla våra trupper? Om Frankrike vill rifva sönder konventionen af den 15 Sept., om det vill fortfarande stanna qvar i Rom, är det hundra gåvger bättre att det