högst sannolikt besparat sitt fädernesland nederlagen vid Custozza och Lissa. Med dessa tankar ha de nationella lägren och partierna i Tyskland påsednaste tiden sysselsatt sig under inflytandet af betraktelsen, att hvad man än må tänka om grefve Bismarck, så har man dock hans skarpa blick och kraftfullhet till stor del att tacka för de sednaste stora händelserna. Under flere veckor hyste man allvarsamma bekymmer för hans helsotillstånd. Han befinner sig nu på bättringsvägen och väntas om fem eller sex dagar till Berlin. Läkarne lära ha: önskat, att ministerpresidenten, på det att förbättringen måtte fortfara, en längre tid skulle afhålla sig från göromålen och tillbringa vintren i ett sydligt klimat. Men efve Bismarck sjelf vill ej höra talas ärom. Han skall ha yttrat, att han hellre ville dö, sedan det nordtyska förbundet blifvit upprättadt och det första steget till den tyska enheten tagits, än att saken skulle draga ut på tiden och Österrike åter få fast fot i Tyskland. Tydligt har man kunnst märka, att Bismarcks frånvaro icke ländt de tyska angelägenheterna till gagn. Organiserandet af de nya principerna, i hvilka partikularismen åter höjt hufvudet, har ej gått framåt. De qvarblifna ministrarne föllo för hvarje dag allt mera tillbaka i den reaktionära och byråkratiska slentrianen, hvilket åter måste fördystra sinnesstämningen i landet och gjorde; att ingen propaganda kunde ske utom Preussen. Ja, det skall icke ha varit någon brist på intriger i de ultrakonservativa kretsarne, för att undergräfva ministerpresidentens ställning. Det berättas, att grefve Bismarck den 15 November från Putbus inskickat sin afskedsansökning, samt att verkligen ett slags ministerkris derigenom uppsått. Vid detta tillfälle har vissa inflytelserika — otacksamhet tydligt trädti dagen. r von Kleist-Retzow har fäst uppmärksamhetea på den skada, som den Bismarckska politiken tillfogat de konservativa grundsatserna och på det handtag den gifvit de revolutionära sträfvandena samt framkastat åtskilliga andra inskränkta insinuationer. Besynnerligt nog blef den frånvarande ministern, enligt hvad som hviskas man och man emellan, icke engång uppriktigt understödd af hr von der Heydt (finansministern); deremot skall inrikesministern, grefve Eulenburg temligen eftertryckligt ha försvarat honom. Konungen skall derefter ha gifvit furst Putbus i uppdrag att öfvertala ministerpresidenten att återtaga afskedsansökningem hvilken också icke hade någon vidare följd. P Vi vilja ej lägga stor vigt på allt detta, och det är ju möjligt, att grefve Bismarcks afskedsansökan icke var så alldeles allvarsamt menad. Men dessa slitningar i de officiella kretsarne bevisa dock, huru kort menniskornas minne af medborgares stora förtjenster är. Den tyska enhetens vänner kunna blott skatta sig lyckliga, att regeringstyglarne icke åter uteslutande fallit i händerna på de s8. k. små ministrarne. Vid grefve Bismarcks tillstundande återkomst skall man sannolikt på allvar taga itu med de stora sväfvande frågornas lösning. Redan nu har man genomdrifvet, att det nordtyska parlamentet skall sammanträda den 1 Februari. Rådplägningarne med regeringarne om författningsförslaget skola ega rum i December och raskt påskyndas. Parlamentsvalen skola derpå försiggå i Januari och parlamentet, såsom nyss nämndes, öppnas den 1 Februari. I representantkammaren uppenbarar sig partisplittringen allt mer och mer. Ur det fordna framstegspartiet har, såsom bekant är, en ny fraktion under Twestens och Unruhs ledning afsöndrat sig och konstituerat sig såsom nationel fraktion. Detta parti ämnar icke fortfara med sin absoluta, negativa hållning, utan på de fullbordade faktas mark deltaga i statens positiva utveckliog. Med andra ord, hbrr von Unruh, Twesten, Michaelis och deras politiska vänner. skola understöda ministerens utrikes politik, men deremot kraftigt bekämpa den inre, företrädesvis på den kommunala förvaltningens, pressens och domstolsväsendets område. Från ministerens sida förnekas väl regeringens dubbelsjäl, och man försäkrar i alla tonarter, att ministåren är solidarisk, men allmänheten vet hvad hon skall tro om detta partiska mot dordre. Den nationella fraktionen räknar hittills endast omkring tjugo medlemmar, men hennes inflytande röjer sig öfverallt, och hon innehåller utan tvifvel kärnan till ett stort nationelt parti, som är säkert på majoritet i det blifvande nordtyska parlamentet. Denna fraktions hållning framstod också tydligt under de sednaste kammardebatterna. Hon har redan med framgång gjort oppoeition mot regeringen. I går röstade hon med det fordna framstegspartiet mot beviljande af fonder för inrikesministerns hufvudtitel. Regeringen segrade med en majoritet af 23 röster, men likväl först sedan regeringen förklarat, att dessa fonder äfven till en del skulle tjena till att understöda ministårens utrikes politik. Regeringen kan, efter hvad som nu visat sig, blott räkna på en vacklande majoritet, så länge hon icke följer en liberal politik. Öm dotationslagen talar man mycket. Regeringen lär bestämma de äskade dotationerna å 132 million åt prins Fredrik Karl, krigsministern von Roon samt generalerna Moltke Herwarth von Bitterfeld och Steinmetz. Men namnen skola ej uppgifvas i lagen. Venstern yrkar deremot af konstitutionella skäl namnens uppräknande och är benägen att tillägga Bismarcks namn. Huru problemet kommer att lösas kan man ännu ieke förutse. —K osams Armen. KBK. M:t har den 20 innevarande månad utnämnt och förordnat: till regementspastor vid Skånska dragonregementet; vice pastorn i Önnestads pastorat af T.nnds stift H. C. E. Lindqvist: till andre