uppgå till 4500 rdr rmt. cs——XXX— Rättegångsoch Polissaker. Våldsamt uppträde. Under denna rubrik ha vi förut redogjort för de förhör, som höllos i poliskammaren med häktade e. o. kammarskrifvaren Zelin och f. studeranden Paulin, båda tillta!ade för öfverfallande af embetsmyndighet m. m. Målet remitterades från poliskammaren till Svea hofrätt, som öfverlemnat det till handläggning hos rådhusrätten, i hvars fjerde afdelning det förevar i går. Vid pårop deraf tilstädeskommo polismästaren Östlund, kyparen Ericsson på operakällaren, konstapeln Wirsn och extra konstapeln Lundvall, och inställdes häktade Zelin. Sedan remisshandlingarne från hofrätten blifvit upplästa, hvaraf inhemtades, dels att Paulins mål icke skulle behandlas i sammanhang med Zelins mål, dels att den af Z. till hofrätten ingifna ansökan att bli på fri fot ställd afslagits. Polisprotokollerna upplästes härefter, och gjorde Zelin deremot åtskilliga anmärkningar. Polismästaren Östlund afgaf en berättelse om uppträdet, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med den rap, ort, som blifvit ingifven till poliskammaren. Zelin bestred riktigheten af rapporten samt förklarade sig ej ha fällt yttranden, som deri förekommo. Kyparen Ericsson, hörd öfver tilldragelsen, förmälde att Zelin vid uppträdet i operaförstugan skulle sparkat honom, men kunde icke för närvarande styrka detta påstående. Konstapeln Wirsån, som sysselsatt sig med att arrestera Paulin, hade ock blifvit af Z. förolämpad, och konstapeln Lundvall hade icke heller någontin annat att anmärka mot Z., än att då Lundval på polismästarens uppmaning gått att häkta Z., som stod nära statyn på Gustaf Adolfs torg, hade Z, utropat: Vill ni begagna våld, så möter jag våld med våld, hvarefter sedan polismästaren kommit till stället det beklagliga uppträdet mellan honom och Z. följde. Någonting rytt erbjöd icke detta förhör. Zeling begäran att ... ställd på fri fot kunde för mnärvarande ej bifallas af rätten, utan blef han i häkte återförd, och målet uppskjöts till den 28 lennes. — Uppflutet lik. Sistlidne gårdags e. mi förmärktes att liket efter en okänd mansperson upp: flutit i sjön vid den s. k. Gubbhusbryggan. Den döde, som var klädd i tröja och byxor af grått kläde, väst af ljust moleskin samt stöflar, har enom likdragares försorg blifvit afförd till stalens bårhus vid Riddarhusgränden. QI d. 23 Nov. 69-årige arbetskarlen Johan Söder hade den 6 November med morgontåget afrest härifrån till Stockholm för att helsa på sina slägtingar och köpa sig något potates, hvadan han i portmonnä medförde omkring 20 rdr i penningar. Han skulle återkomma den 8, men har sedan bortresan icke afhörts. Söder var iklädd blå pels, lappad på ärmarne och fodrad med svart fårskinn, blå klädesmössa samt blåa skinnklädda byxor. Han var ofärdig i venstra handen, hvars tvenne första fingrar stodo krokiga efter liden skada i tröskverk för några år sedan. Hustrun förmodar, att mannen antingen i Stockholm eller under hemresan derifrån, som han möjligen anträdt till fots, blifvit bragt om lifvet. Förhållandet var det bästa emellan de båda makarne samt mannen nykter och ordentlig, så att han skulle helt säkert hafva längesedan återvändt till hemmet eller låtit höra något om sig, derest ej någon svårare olycka händt honom i Stockholm eller på vägen derifrån. Ännu i dag på morgonen har Söder icke tillrättakommit. Han skulle i Stockholm besöka en sin halfbroder, som är arbetskarl, men hvars namn och adress han af sin son fått skriftligen uppgifna och tagit adresslappen med sig, så att detta ej kan ännu uppgifvas. Gubben kunde sjelf skrifva och skulle säkerligen hafva skriftlien underrättat sin hustru, om något oförmodadt hinder uppehållit honom i St holm. Meningen var att återvända pr jernväg. Att han lyckligt framkommit till Stockholm, möter knappast något tvifvel. Gubben hade tills denna höst, då han inflyttade till staden, varit statkarl på Bergsbrunna, der han på sednare tiden sy:selsatts i ladugården. (Ups.) ; — Westerås den 23 Nov. Sistl. Juli månad. började inför härvarande rådhusrätt ransakning i ett mål, som härstädes väckt mycket uppseende, i det att detsamma gailde stölden a icke mindre än 40 st. kakelugnar, som blifvit af en hemmansbrukare vid namn Erik Ersson från Lerbäcksby, St. Tuna socken, tid efter annan tillgripna ur fabrikören O. G. Tidholms magasin och till åtskilliga köpare här i trakten afttrade, allt under uppgift att E. Ersson vore kommissionär, dels för kakelungsmakaren Pettersson i Stockholm, dels ock för hr Tidholm. För att göra åtkomsten af denna mängd kakel sannolik uppgaf Erik Ersson mför domstolen att hr Tidholmse verkmästare, Tibblin, varit honom bebjelplig vid kaklets utlemnande och för denna sin behjelplighet bekommit någon andel af försäljningspriset. Under sista tiden inlemnade E. derjemte en skrift till rådhusrätten, deruti han till och med sökte göra troligt, att stölderna blifvit begångna med hr Tidholms vetskap, för att be-l. reda honom afsättning å en mäng vid bränninen misslyekadt kakel, för hvilket T. skulle af öparne, efter stöldens upptäckande och E. Erssons häktande, bereda sig ersättning genom att af dem tillpreja sig något högre belopp i förliking. . k Stel. tisdag blef detta vidlyftiga ransakningsmål afdömdt vid stadens rådhusrätt sålunda ; att för stöld förut straffade hemmansbrukaren Eric Ersson, hvilken ansågs förvunnen att under loppet af de sista fyra åren hafva olofligen, dock utan inbrott, från Tidholm tillgripit kakel till 40 kakelugnar, deraf tvenne äro nekastade i Dalelfven och de öfriga 38 uppskattade till ett värde af 1682 rdr 40 öre, dömdes att nu för andra resan, vid särskilda tillfällen upprepad stöld af gods öfver 1000 rdrs värde straffas med 2(a års straffarbete och vara 8 år förlustig medborgerligt förtroende samt gälda åtskilliga ersättningsbelopp; men kakelarbetaren Tibblin, som Ersson angifvit hafva varit sig behjelplig i tjufnaden, förklarades icke kunna, i brist at ful bevis, åt saken fällas, och slutligen åtskilliga personer, mot hvilka, såsom de der af Ersson köpt från Tidholm stulet kakel, denne framställt ansvarsoch ersättningsyrkanden, frikändes från all straffpåföljd, men förpligtades att i oskadadt skick lemna Tidholm kaklet åter mot återbefon Jarför erlagda pengar. men,