Ar nte—————RNARRARNARARARARARRRORENOARERARRE — Detta var alltså hvad Lesealopier kallade en metamorfos. Den fintlige mannen hade bland alla sina Sfriga talanger äfven haft den att bringa till verlden en dotter, som förmådde göra underverk. Denna Violante återväckte till lit dem, hvilka, innan de sett henne, bknade döda; men hon; frågade sig markisinnan, hvad kan väl hon nu ta sig till i sin fars kyffe? Hvad drömmer hon väl om, denna f6? Drömmer?... h nej, hon nedlåter sig visst ej att drömma. Det drömmande lynnet är en dotter och syster af kärleken; och Violante var ju så föga i stånd att känna kärlek. Och dessa kalla varelser, hvilka sjelfva icke älska, de vilja dock vära högre älskade än mödrarl.s.Markisinnan, till hälften afklädd, utan att bekymra sig om detta oerhörda försummande af sin person, hvilket hon, alltsedan hon kommit till förnuftets ålder, aldrig under en fjerdedels timme gjort sig skyldig till; började att med banden knacka på sin fåtölj. — Hvem skulle väl kunna säga mig, tänkte hon, hur det nu förhåller sig mellan dessa två? — Hon visste derom ingenting annat än hvad som Lescalopier inbillade sig; men hon hade beslutit att ej trochpnom — ej tro annat än hvad Chesnel hade rapporterat, men Chesnel talade så litet. — Samma morgon hade markisen blott sagt till-henne: -?Min-mor, jag kommer kanske :att begå den dårskapen att lyda er.? Lyda ihenne!... Ack, detta var emellertid sannt. Hade hon icke sjeif befallt sin son att begå denna dårskap, som hon då föredrog framför den andra. Lesealopier hade rätt; hon och han hade gjort alltsammans. Den stackars merkisinnan böjde ned hufvuse det. En röst började för öfrigt nu att tala ihelt lågt, mycket lågt ännu i djupet af enes samvete; denna aflägsna hviskning, ett